NERGÅRDS ANNA

Efter 23 års underligt sär samboförhållande har jag äntligen begripit att jag att jag varit ensam hela jävla tiden.Han var aldrig här, han var här men aldrig med. Det var bara jag hela tiden ,jag helt alena som tog hand om barnen och hemmet. Sen att jag inbillade mig att vi levde i ett sunt förhållande, var kanske mest för att skydda mig själv, skydda mig från vetskapen och den kalla mörka sanningen att han egentligen inte var där varken med eller för mig/oss. Och såhär i efterhand så tror jag nog att han älskade så gott han kunde eller kanske på det enda sättet han lärt sig , på sitt egna egoistiska lilla vis. Kanhända att han inte är förmögen att älska någon annan än sig själv. Ibland undrar jag egentligen varför jag fortfarande är kvar här nu när jag vet ju allt. Den enda anledning jag möjlig en kan se är att det trygga vanemässiga är bekvämt och det invanda eller vanebildande kanske är viktigare ju äldre man blir. Vanan eller vanebildande e en mer korrekt beskrivning . Fast en sak e jag 100 procent säker på efter att ha levt i lögn att där vill jag aldrig mera vara. Jag kommer aldrig mer bli en andrahands vara . Jag ville dela livet med någon jag älskar och som älskar mig tillbaka. En man som kan älska mig som jag kan älskar han. Otroheten i sig är väl i sig inte så stor, nej det är lögnen som förgör och förstör allt.Utan lögnen så skulle otroheten en inte ta så stor plats och gjorde nog inte lika ont ellers så svekfullt om inte den förrädiska lögnen funnits . Kärleken är stark den uthärdar allt den kräver inte. Kärleken kan kan gå genom eld och vatten, den utstår och förlåter allt ..Fast i sällskap av lögnen blir kärlekens i ett helt annat ljus. Lögnen tar bort tilliten och respekten smulas sönder. Vad finns då kvar i den sviknas känsloliv när tilliten och respekten flugit sin kos . Vad och hur tänker kvinnor då? Hur tänkte jag? Jo jag valde att inte se det uppenbara. Ibland känns det bättre att tro på lögnen ,det är enklare och gör mindre ont att inget veta . .Att hon den glada trevliga kvinnan där, hon älskarinnan inte alls var det man trodde ,nej hon var ju bara blåst och efterhängsen. Helt sjukligt förtjust i min man .En man som som inte hyste några som helst känslor för henne. Nej tvi vale, vilket dumt fruntimmer Ändå var den där otroliga alltid lika roliga Kvinnan som stal 10 år av mitt liv ..Ha ha brukade far min säga . Jag såg nergårds Anna på byn idag. Sen log han så där finurligt som bara han kunde när han förstod mer än han ville säga.Nergårds Anna ., den brunögde blonda , gåtfulla kvinnan , den syndiga lättsamma horan , kvinnan som blev ensam kvar ogift och bortglömd,. Och i syndens tecken i livet precis som i fiktionen ,blir du ensam kvar du Carmen precis som Anna i Wilhelm Mobergs Ra, Rasken.Till din tröst Carmen / Nergårds Anna så kan jag upplysa dig om att man är inte ensam i ett triangeldrama det krävs åtminstone två för att dansa tango .Jag har även begripit att det där han sa om dig , att du var mest i vägen.Det, sa han även om mig ett ödets ironi i ett allt för vanligt spel
-Jag älskade aldrig henne, sa han ibland..Eller jo kanske när det gick för mig, annars var hon mest i vägen.. Precis så kände jag mig också som som om jag kvinnan mitt i vägen,kärringen mot strömmen. Tvärtemot, vise värsta allt annat var godtagbart allt utom sanningen .För sanningen .Att jag min egen min egen bromskloss i mitt egen skapade inferno .nog Jag var oftast ett hinder och till besvär för min egen man, för honom, förutom när kuken stod då...Min man,mannen som alltid var på väg, om han inte redan var borta .Att göra någonting tillsammans var otänkbart det ville han inte,nej . Nej kunde han så han mitt sällskap konstant. var inget han fram emot.Varför kunde man ju ha frågat men inte jag inte. Jag förstod redan att en grälsjuk ,grinig försmådd, misstänksam kvinna är inte det man vill umgås med..Jag eller vi gjorde mig till den där. Rollen jag antog efter alla de otalig lögnerna. Jag ser denna Anna /Carmen ibland. Jag nickar som Hälsning.,hon nickar tillbaka. Båda vet vi att vi vet. Det hon inte vet är den otroliga empati jag utvecklat och känner för henne, trots allt har vi en gemensam historia i en mycket konstig situation en samhörighet som bär en sorg och en saknad , en känsla av av att ha tappat något på vägen som är svårt att definiera. . Genom svartsjuka, förtal ,hat och i ständig förnekelse, på dessa grunder vi upp en relation,helt otroligt.Fast som Buddha sa.Vägen till visdom är vägen genom lidandet. Kanske lärde lidandet mig att förstå och därmed förlåta även sin fiende .Kanske är det insikten om situation och handling som gör att jag ömmar så denna kvinna .Vi är numera, sjuka och åldrade mycket och . Vi är förlorare båda två,men hon förlorade mer än mig hon förlorade nästintill allt, sina barn, sin vän(min man) och sin egen man.,.Hon Förlorade sig själv, sin självkänsla sitt egenvärde sin stolthet, sitt egenvärde. Ack du brunögda en gång så vackra kvinna, en vän är någon som vet din historia , och tro mig jag vet din så om du vill ha en vän eller en stödjande hand , så här har du min tillsammans genom livets lidande på varsitt sätt fast i samma båt…