Vintern hade släppt sitt grepp om oss människor och naturen tycktes leva upp, detta trots att det fortfarande var lurtiden när inget väder var säkert. Mitt som man trodde att solen skulle ge oss vårvärme så kom snön yrande från norr och allt blev vitt och våren blev på nytt fjärran. Ändå hade jag tagit mig en vårpromenad i det så lockande solljuset. Det var söndag och snart Påsk med några dagar ledigt från arbetet på fabriken.
Jag, bör nog säga vi för jag gick tillsammans med Gustav. Vi hade inte setts så många gånger under vintern och knappt något på det nya året. Det hade blivit nästa inga gemensamma besök i bönehuset, på det nya nya århundradet vi skrev ju numera år 1901.
Större förändringar hade kanske inte märkts som påverkade våra liv, fast kanske en del ändå.

Fabriken hade blivit klar med sina nya utökade lokaler och vi som rullat cigarrer och packat dem i fina trälådor hade fått elektriskt ljus i våra arbetslokaler. Matbespisningen hade byggts ut, med eget bageri och större djurhållning. Detta var en av orsakerna till att jag inte sett så mycket av Gustav de senaste månaderna, efter julhelgerna med den stränga vinterns oxveckor.
Han hade troligen mycket att stå i när all ombyggnad måste bli klar innan våren kom med värme och med alla nya inköp som krävdes när en bespisning för nära 800 människor skulle öppna sina portar.
Jag hade också undvikit bönemötena, livligheten och gemenskapen tog liksom emot. Det kändes som jag inte helt och fullt ville dela mina mörka sorger och minnen med dessa människor och avkräva av dem en kollektiv förlåtelse för den skuld jag kände fanns bakom mig i det förflutna.
Men nu sken solen och Gustav och jag gick bredvid varandra och småpratade. Några kvistar utslagen vide hade jag plockat för att sätta i vas. Det var ännu bara små vita kissar som tittade fram, kanske de skulle snart visa sina gröna blad i rumsvärmen.

Det kändes mellan oss som det var något som Gustav ville ha sagt, kanske något som var svårt att formulera begripliga ord och likadant var det inom mig. I den tystnad som blivit under promenaden fanns mycket som borde sägas och jag förstod att satte vi inte ord på det så kunde vår vänskap töade bort som snön och bli till inget.
När vi kommit fram till hamnpiren och passerat bodarna vid det gamla bäckkokeriet stannade vi upp. Där var redan en mängd tjärtunnor uppstaplade det doftade friskt och liksom av vår och sommar i solljuset. Piren låg öde, endast ett par barnungar försökte meta i den lilla vattenränna som hade bildats av utflödet från kanalen som rann från staden. Vi satte oss på en stockbänk som såg torr och ren ut.
Trevande började Gustav prata om sig själv och den framtid han såg framför sig. Som du kanske vet, började han. Har jag fått en bättre tjänst på fabriken nu när de byggt ut. Jag är förman för det nya marketenteriet och det är ett stort ansvar som ger en stadig lön.
Han såg stolt ut och jag kunde bara nicka instämmande.
Det är därför du inte sett så mycket till mig fortsatte han, för min lediga tid har gått åt att snygga till det hus som ingick i tjänsten.
Har du fått hyra ett av fabrikshusen nere vid kanalen, frågade jag undrande. De är inte stora men välbyggda, han fortsatte lite skrytsamt att säga, de har elektricitet indraget.

Det blev en tystnad mellan oss och jag förstod vad som nu skulle komma och inte var jag så förvånad.
Nu har det gått mera än ett år sen jag blev änkling, sade han försiktigt, så sorgeåret är mer än väl över nu och likadant är det väl för dig. Min tanke har varit om det inte är dig emot så kunde du flytta in till mig i mitt hus och så gifter vi oss till hösten.
Ja, svarade jag, men tydligen så svagt att han knappt hörde. Jag fick harkla mig och sade nu med större trygghet i rösten: Ja, Gustav jag gifter mig gärna med dig, men skall jag flytta in till dej så vill jag att vi förlovar oss innan det.
Nu reste jag mig från stocken och det gjorde han med. Jag räckte fram mina båda händer som han tog i sina. Efter en stunds tystnad sade han Tack Matilda, Då börjar vi ett nytt liv, ja Gustav svarade jag, du har gjort mig så glad i dag så jag kan inte nog tacka dig.
Vi gick in mot staden och nu krokade jag hans arm för vi var fästfolk som hade gjort upp om bröllop, hela min kropp bubblade av glädje. Det kunde inte vara sant att allt det mörka i mitt liv var bakom och jag igen skulle få känna glädje tillsammans med en vänlig människa, Gud var ändå god.

© Bosse 3 maj 2018.