Jag går inte längre på marken, jag flyter inte, jag paddlar med armarna och jag kan inte simma.

Hon älskar mig och jag älskar henne. Vi hatar varandra. Kärlek är aldrig kärlek om inte ursinnig. Mitt hjärta smälter för att det blöder, min skogsbrand tvingar mig till ett och samma ställe.

Livet är bankrutt, jag har ingen ny och ingen från förr. Ensamheten på axlarna. Alla människor ett oförlåtligt avsked. Lugnet i en öken.

Jag älskar henne men kanske älskar jag henne. Tänk att ha haft. Kärlek är ett finger i dödens ansikte.

HON VIRVLAR

Så många vägar som stängdes. Ett virus som sprids och kroppsdelar som skärs av, tabletter som sväljs och insidan som ruttnar.

Hon sa, jag hämtar dig och kanske hämtar hon mig. Jag vet att hon hämtar mig snart.

(du vet, jag ville bli en dikt men jag är fast i en gigantisk process och kan inte ta mig ur den)

Köper böcker på secondhand som jag redan läst, stranden är kall och gräset går att tugga, det finns ingenting här, ingenting att se. Ett ömsat skinn och ett spöke på morgonen. En liknelse utan ord. Allt som finns.

Jag letar namn och ansikten för att placera i nuet. Jag letar hud till hud, aldrig annat. Jag glömmer detaljer av dig för att upptäcka dem igen.

Äter hamburgare med kniv och gaffel, fumlar med tändaren och läser poesi om folk som knullar. Jag har växt flera meter och du är luft i mina händer.

Eller en eftermiddag eller en roadtrip till havet eller en ukulele, en vibrerande solnedgång. En av många fåglar.

Tomrummet imploderar och skingras mellan fingrarna, hennes hår, hennes hår och doften lämnar rummet.