En människa som påstår sig vara underställd
sin vurm för att uppleva skönhet kombinerat
med fara, fara för annan i alla fall. Det känns
mer som att sitta bland publiken även om en
har

'intresse och engagemang' i det som utspelar
sig. Som att sitta på läktaren och se sitt som
'favoritlag' spela. Det är problemet med pyro-
maner exempelvis, de deltar litet 'för litet' i
sina

upplevelser. En som kör motocross exempelvis,
utsätter sig själv för fara samtidigt som bågen
och föraren far fram då det är tävling. Det är
inget fjärrstyrt över det hela, utan riktig och
levande

instinkt och skicklighet i att tävla och köra.
Likt en orienterare springer i skogen, eller
någon på en bana springer kanske ett mer
maratonlopp eller en cyklist eller simmare...
ja,

du förstår vad som menas här. Att sedan
skylla sitt intresse på en 'oemotståndlig kraft',
även om den så skulle vara en stark vurm,
känns ju bara löjligt. Nä, om en pyroman
skall

'vara värd namnet', den individen borde själv
befinna sig i det som sticks i brand. Då är det
fråga om sport. Hur länge stannar en sådan
individ inuti sin passion, sitt eget brinnande
intresse?

En riktigt sport kräver väl att den som tävlar,
faktiskt utsätter sig själv för 'fara' och spänning?
Visst finns det fjärrstyrda tävlingar, men är
det sport? Fråga den som har med hästar
(djur),

motorer eller sina egna kroppsprestationer
att göra. Jag kan dock sätta mig in i hur en
vurm är eller kan upplevas vara. Som en slags
'oemotståndlig kraft' som utmanar och manar
på

en individ att verka. Som verkar 'utmana'
en person att försöka stå emot. Men även
om det finns otaliga exempel på människor
som påstår att de ger efter, påverkas och så
vidare.

Så finns det även exempel på individer som
'aldrig mera' ger efter för det som var så där
'oemotståndligt', likt en sorts drog vilken
skapar ett så starkt rus att få upplevelser
kan

'tävla' med en sådan upplevelse. Men ett sådant
beroende kan 'hållas på avstånd', 'besegras',
'hanteras'. Annars vore det väl meningslöst att
ens försöka? Hur meningsfullt vore det i så fall
att

som bita i 'förbjuden frukt' och att bara släppa
loss krafter som en inte ens visst om fanns där.
Ens möjliga vänner, en motstånds kraft och
någon sorts 'jävlar anamma', för att som
besegra

sig själv och det som verkar vilja 'ta över'
envar möjlig individ. Individen är inte alls
hjälplös mot krafter som kan styras med
hjälp av ens egen vilja. Beroenden alltså,
hur

starka de än är, verkar det kunna finnas än
starkare krafter, att söka inom en själv och
med hjälp och stöd från andra människor.
Att 'byta ut' ett beroende mot det engagemang
som

kan sökas individer emellan, till mer energiska
och livsbejakande och meningsfulla mål. Som
kärleken till andra 'oemotståndliga krafter'.
Människor som verkar kunna ge av sig själva i
känslor.