Jag var, likt en tom flaska.
Tömd på den kraft, man kallar villja.
Såg bara tomheten, trött på allt.
Aldrig skall jag finna, min rätta.
Vägen jag gått, var fel.
Jag stod nu igen i "väggen", tydligare än förr.
Jobb som inte förstod, familj som önskade mig nya krafttag.
Styrka att ställa mig upp, och klättra över. Eller att slå mig igenom.
Denna kraft fanns ej inombords, jag står där än.
Men nu tillsammans med dig, min rätta.
Jag var slagen itu, som mest sårbar.
Utnyttjades tills mina brister fick mig att falla.
Det var då, du hittade mig. Du gav dig inte.
Jag var vem du sökt, den du ville ha. Men du var inte min.
Först, var jag inte säker. Det var något jag inte tyckte om.
Dina ögon fick mig dock att falla, jag blev då kär.
Du gav mig energi att ställa mig upp, bara gå förbi.
Väggen står ännu kvar, "den" följer nu med mig. Den har satt sina spår.
Men tillsammans med dig, har jag kraften att kämpa.
Med nya mål, tillsammans. Blir vägen inte lika svår.
Nu på mina villkor, ingen som väljer vägen jag går.
Blicken fast, söka ett jobb som inte utnyttjar.
En chef som förstår, inte hugger i öppna sår.
På jobbet jag lämlar, ställer jag "väggen" när jag går.
Ett helvetes år