Högst upp på klippan du sitter, utsikten framför dig är allt annat än dyster.
En inre frid som du så länge strävat efter sveper omkring dig som en skyddande mantel, ändå känner du att du vill vända blad och kickstarta igång nästa kapitel.
Du önskar att du kunde stanna upp och andas in all den grönska och kärlek du befinner dig runt. Du vet vad som gör dig bäst tillmods men även vad som gör din mantel till något väldigt tunt.
Men är det inte just dit som livet leder oss till? En plats där du inte känner dig riktigt bekväm är även där växandet av ditt sinne blir till, att ens inre syn ska växa är livets egna sigill.
Som så många gånger förr står du i ett vägskäl där dina ögon endast blint kan snegla, vilket håll du än väljer så kan du långt ut på de djupaste hav segla.
Det är just i denna stund du måste släppa på tyglarna och låta ödet bana väg för din nästa rörelse, för vem vet snart kanske du är mitt uppe i din nästa förförelse.