Det som någon har tagit emot, som betalande publik,
gåva, vän, bekant, familj, släkting, främling...
Och som i det finstilta borde ha kunnat läsas ut som
'och ta nu väl vård om...'

Och det sedan 'inte gör det', behandlas med en tanklöshet
i stil med konditionen hos högre liggande
vägar i bergen (alperna?) som den som 'varit där',
minns med rädslan

väl bibehållen. En del människor har sett det, 'på bild'.
Oavsett om bilden, på näthinnan i skallen ännu,
var stilla stående eller mera 'flytande', som på film,
i teve eller på 'vita duken'.

En del människor, 'medarbetare vid tillagning av film'.
Avdelningen avsedd som underhållning
för en otacksam publik, trots en uppenbar likhet med
'billig pilsnerfilm'.

Samt möjlig 'kassako' för den som råkat investera i filmen.
Att sedan vilja komma och påstå
att någon varit oförståndig nog att 'inte inse' det verkliga
finliret i en serie filmer,

vilka varit 'fina nog', att låna 'det mesta i poängerna' från
andra produktioner.
Är det någon slags 'finare hyllning' till förlagan?
Det känns egentligen rätt löjligt

även om här skrattas artigt eller burdust bullrande åt kvickheter
som kanske känns igen 'från annat håll'.
Klas och Göran Andersson sitter här med boken om Hubert
och Josefin, i Avkrokenborg

(mellan Laxå och Vindelälven strax utanför Puh Umeå, även
kallat 'Pumeå' och släcker törsten med slagvatten).
En sorts parodi på 'Mitt liv som ljuv tjuv', läst som biografi.
Bara delvis påhittad. Som i inte-boken

'När vi kupade stenar och fick en kattunge', som kapitlet
inte hette i boken 'Alla vi små flarn i kullersten'.
'Den produktion är inte skapad som är sann och inte
delvis efterapad', sa nog aldrig

Alicia Beda Celestine Divina Erika Andersson, ens på sin tid.
Som vice skomakare i Upprikes Enahanda.
Har det någonsin producerat någonting utan att 'ha med',
något som nog inte stod med i manus.

Till och med hus sägs vara svåra att bygga eller renovera
utan någon grips av obändig lust
att bidra med något som senare skall kunna ses som en
'tidkapsel'. För den som

'tittar onödigt noga, i som efterhand' och verkar som leta
efter just 'små hemliga bidrag'
till 'eftervärlden att finna'. Som små godbitar, russin,
guldklimpar, kakor eller varför inte

bakelser och karameller att som suga på. Viljan att
'lämna något efter sig' är utbredd, minst
sagt. Att sedan hävda att publiken 'inte förstår finliret'
eller 'storheten' i det som utger sig för

att vara mediokert eller 'underhållning för stunden'.
Hur löjlig framstår då sådana utbrott
till känslor för publikens möjliga okänslighet?
Som en skådespelare

vilken fick en Oscar, men inte hämtade den med
motiveringen att han
'bara hade gjort sitt jobb och fått betalt för att göra det'.
En sund inställning.

(Själv har jag bara priser jag inte gjort mig förtjänt av.
Betyg, intyg, plaketter, medaljer
och 'tänkta värdegrunder'.) Tänk dig att ingå som
medlem i något som

'en klapp på axeln', för något du 'ändå skulle ha gjort',
i mån av tid, lust, ersättning.
Visande av plikt och kärlek till fostervattnet. Östersjön.
Den sjö som är ett helt som hav.