De flesta är glest utspridda längs väggarna. Några sitter på träbänkar, rangliga stolar eller direkt på golvet. Någon står med ryggen tryckt mot den svartmålade ytan, någon annan med axeln lite lojt vilande mot. Tyngden på ena foten. De utstrålar en viss nonchalans. Ett tilldragande ointresse. Vi som placerat oss vid baren har ena handen i sidan och den andra hållandes en drink.

När vi kom hit gick min blick först vilse i mörkret. Hittade varken konturer, hörn eller ljuskällor. Det enda som gick att uppfatta var ljuden, som varierade från helt tyst, utöver den svaga synthmusiken, till mumlanden till enstaka ord eller lågmälda samtal. Först nu märker jag att även när enbart musiken hörs går det att känna av att en befinner sig i ett rum där många andas. Där många drar tunga andetag.

Två stora kroppar i en omfamning cirkulerar långsamt i mitten av rummet, kring pelare som ser ut att bära upp det låga taket. Jag registrerar fler och fler gestalter, som skuggor eller rörelser. De står med armarna i kors över bröstet eller händerna nedstoppade i fickor. Nötta jeans, korta shorts, en och annan i läder. Några är mer prydliga med skinnskor, kostymbyxor och strukna skjortor. Något för alla, tänker jag när ögonen vant sig vid dunklet, och skäms över mitt klyschigt pubertala konstaterande.

Hannes och jag står med händerna i fickorna på våra tajta jeans. Hannes säger ”om du skulle suga av en vilken skulle du ta?” Jag låter ögonen vandra än en gång över rummet. Utmed väggarna längs jeansklädda ben, åtsittande skjortor, aningen mindre åtsittande t-shirts. Min blick fastnar ingenstans utan sneglar i stället på Ivan, vars kängor mjukt och ljudlöst släntrar in och fram mot baren. Hans ögon behöver inte vänja sig; han är säker och uppenbart van.

”Inte en chans”, säger Hannes medan Ivan lutar sig över bardisken.

Två som står bredvid mig blir serverade varsin flasköl. Den ena greppar den andras handled och leder honom över golvet, bort i rummets mörker tills jag inte uppfattar ens deras rörelser.

Björnarna har dansat sig längre in. Rummet är större än jag trodde och min initiala oro att syret ska ta slut har lagt sig. Hannes säger ”kom” och vi glider utan mål in i det varma välkomnande mörkret. Jag upptäcker fler gäster, besökare, deltagare, eller vad de nu är – vad vi nu är. De sitter på britsar, sängar, rör sig i hörn och skrymslen, som en dans eller en lek som jag vill både iaktta och delta i och ingetdera. När jag väl lagt märke till dem kan mina ögon inte släppa alla dessa kroppar. Objektifierande, tänker jag. Men det är precis det jag själv vill vara; ett objekt för dem, för någon av dem – Ivan? – att fästa sitt öga och sin åtrå vid.

Längre in är intensiteten högre, andetagen är tyngre och blir ibland till suckar. Här finns också andra, oidentifierbara ljud. Hannes är inte längre med mig men det gör inget för jag svävar vidare. Blir fnissig av vissa ljud, nyfiken, och tänd av andra.

Rummet är i rörelse, i en konstant mjuk gungning trots att det mesta står stilla. Jag har landat och blivit en av dem med ryggen mot den svala väggen. Med handflatorna mot samma yta. Jag lutar mig ut, tittar, försöker inte ens se nonchalant ut. Är hög på en halv cider och den kvava luften. Kvav och svettig men inte kvalmig – det är ett tryck under det låga taket, det är akustiken. Vissa av ljuden går i takt, i en rytm, andra är mer plötsliga. Jag tänker att jag vill få Ivan att låta så.