Hon fick inte spy lutade handen mot väggens cementen som kändes grå och kall, brutal. Minnena rusade genom henne och hon var på nytt bara tonåring. Stod bakom de uppstaplade gråsuggorna, blocken av grå cement och kräktes.
Den här gången däremot skulle alla tror att hon som nyss kommit ut från kommunhuset, endast bara var ett fyllo som fått nej på sin låneansökan om bidrag till uppehälle.
Hon fick inte kräkas hade rusat ut i panik, knuffat en mötande gubbe. Svängde in på en tvärgata, panikångesten rev i henne när hon stod och klöste den gråa obearbetade betongväggen med naglarna.

Det är höst likadant som den gången då minnet berättade att hon kallades för lillpigan. Jobbade på det gamla hotellet, hon hade i uppdrag att hänga flor över de nyflådda ålarna som hängde drypande av fett på en lina bakom huset. Hängde på tork i skuggan.

Stora feta drypande hängde de fem ålarna, hon hade draperat dem med floret som skydd för flugor innan de skulle in och läggas i stekpannan i köket. Middagens läckerhet till kvällsmålet, denna läckerhet som endast serverades gästerna. Tyckte mest nu att det hade liknat en förberedelsen till ett bröllop med ett flor som fladdrade, såg nu detta som med en bruds ögon dolda av sin slöja väntande på det onämnbara.
Hur de lustfullt vred sig, såg hon med längtan, fortfarande förlåtande ända ända in i döden. Kramande de feta runda kropparna som med sin längtan hängde där onåbara under floret för nuets verklighet.
Brudarnas väg till altaret, minnet blir för starkt. Allt som hänt under sommaren gjorde att hon kräktes, kräktes så att magen vände sig ut och in. Snart skulle de fem hämtas av kockbiträdet styckas i portionsbitar sedan avnjutas med tillbehör.
Skatungar hade suttit hånfullt och skrattat i gårdsbjörken den gången, nu skrattade ingen på den här gatan. Trädlös kantad med endast hus i betong, brutal betong. Gjutna i löstagbara formar inte byggda med byggkloss block som den gången, det var då en nymodighet utvecklad av den tidens stadsbyggare.

Nu fick hon ta sig samman försöka att vandra den långa vägen hem, minnas allt gott som ändå hade varit under åren. Ångest klumpen var borta verklighet var kanske bara en dröm osedd i nuet. Den knytnävsstora klumpen som växte sig stor i hennes kropp, den gången för länge sedan, kanske var allt en förbisedd fantasi av minnen.
Alla budskap är inte goda, tänkte hon tog fram en näsduk ur sin väska torkade sig om munnen, trots att hon var torr om läpparna. Tänkte, att det var tur jag inte spydde. Varför skulle jag fråga alla frågor som jag gjorde den gången för många månade sedan. Svaret var ändå givet. Vilka minnen man har, vilka tider man kan ha levat i är oviktiga. Med drömtid kan man fixa sin livsera. Skapa till sitt liv i det sista ögonblick som så småningom kommer.

Hon hade vågat det svåra att närma sig verkligheten alla budskap är inte goda, men vi får troligen alla göra upp ett avslut. Det hade blivit klarlagt med de uppgifter man hade, troligen hade ett misstag blivit begånget vid millennieskiftet.
Hon fanns inte, alla hennes minnen var drömda, verkligheten hade aldrig existerat. Det som nyss hänt kanske heller inte var existerande.
Detta konkreta budskapet var nyss levererat av en tjänsteman inom kommunen, var detta verklighet? Sannolikt, men hon var välkommen att fråga på nytt när hon hade vägarna förbi kommunhuset.
©Bosse 5 augusti 2018.