Den galne poeten gav sig av för att söka lycka i ett annat land.
han hittade sin lycka i Samarkand
Ingen förstod vad han sa
och det var kanske lika bra.
Han deklamerade sin poesi högt och klart, alla trodde att han var en helig man.
Hans hår var tovigt och i särk gick han .
Dom gav honom plats att sova här och där, lyssnade på hans poesi en stund
den lät fint hade melodi och verkade sund.
Hans respekt ökade mer och mer, och poesin tog aldrig slut.
Man gav honom mat och husrum varje dag, sjuka kom till honom
han lade sin hand på deras huvud och läste sin poesi, den hade en mjuk och skön melodi så dom gick därifrån med bättre mod.
Man beslöt i byn att bygga ett bönehus åt honom, den byggdes på en kulle strax utanför stan , dom kom med mat och allt vad han kunde behöva i sitt spartanska liv.
Männen kom med bröd och vin, kvinnorna tvättade hans särk.
Där satt han varje dag, man kom förbi satte sig och lyssnade ett tag, det gav ro och frid.
En dag kom en man, Svensson hette han,
han var redaktör och hade hört om denna märkliga man som ingen förstod vad han sa.
Han satte sig ned bredvid , tappade andan och förstod vart enda ord.
Det var en underbar poesi, ljuv som musik , han puttade på honom och sa
vilken underbar poesi du har.
Han tittade förskrämt tillbaks, vad var det du sa.
Dom började prata försiktigt med varann han hade inte hört sitt språk på flera år, det gick så småningom ganska bra.
Redaktörn förstod att här hade han världens scoop.
Men vad skulle han göra han ville inte störa,
och byn som hade sin heliga man som gav dom ro och tröst.
Han beslöt till sist att låta honom vara men att poesin bevara.
Han lyssnade och skrev ner vart ord i flera dar och gav ut dom under pseudonymen
Frank Skoog.
Poesin gjorde succé , pengarna som kom in skänkte han till byns skola och sjukhus.
Byns helige man fick äran för det, och hans respekt ökade ännu mer
Om man inget annat vet så sitter på kullen i byn en galen poet ,läser sin oändliga poesi och är lycklig med det.













.