Hon gnuggar sina rödsprängda ögon med fingrar som nyss pillade på könshåret. Det svider i ögonen. Klart som fan det svider; hela hon svider. Och könshåret är strävt och stripigt och mjukt på sina håll.

Hon har skakat sig svettig under natten. En av alla dessa nätter. Nätter som får henne tänka tankar som redan tänkts sönder. Nätter som ger henne ögonväta och får det att lukta surt ur armhålan.

Hon ramlar ut i badrummet. Varmvattnet är avstängt. Hennes hjärna fryser när hon duschar. Kölden sveper sig runt henne. Dofter och kroppsvätskor spolas bort av vattnet och hon saknar dem redan.

Hon ser gammal samhällsinformation från Anslagstavlan för sitt inre:


i n l o p p

u t l o p p

a v l o p p

u p p l o p p


och torkar sig med en stel handduk. En flatlus sällar sig till silverfiskarna på golvet. Hon märker ingenting. Det är sällan hon märker något. Inte ens att hon glömt vända sina tredagarstrosor ut och in.

Hon får på sig mjukisbyxor från en tid då hon ännu kom ihåg att äta. Smiter ut i trappuppgången. Ingen ser henne. Det finns ingen där att se att hon saknar något att slänga. Ingen där att se henne i flykten.

Hon smyger sig till sopnedkastet mellan tredje och fjärde våningen, öppnar luckan och dyker.