Skammen håller fast mig i sitt grepp

Det känns som om jag håller andan under vattnet

Trots att jag vet att det är lönlöst 

För ögonblicket när jag måste

Ta det där djupa andetaget är nära

Känner krampen i magen halsen och lungorna

De ber om nåd 

Men skammen hånskrattar åt deras vädjan 

Ty den känner sig trygg

Vet att det förlösande andetaget 

Aldrig kommer 

För mitt inre har gått sönder

Men fasaden hålls ihop av misslyckanden

Så med en blodröd  styrka

Rycker den undan all trygghet 

Och lämnar mitt sargade inre 

I ett nattsvart mörker