En berättelse måste ha en röd tråd. En röd tråd är en sammanhängande berättelse. Mycket i mitt liv känns osammanhängande och jag inser att det är upplevelsen som formar hur jag uppfattar den berättelse som är mitt liv.
Många av våra handlingar är också en följd av ickerationella beslut som grundar sig på tidigare erfarenheter. Egentligen vet jag inte vad jag vill ha sagt med detta, men jag funderar över kopplingen berättelse och fatalism. Var det meningen att det skulle bli så här eller var allt en slump? Hur mycket kan jag egentligen styra mitt liv och min livs berättelse och hur skulle berättelsen se ut om det var någon annan som berättade den?

I mitt liv har jag vacklat mellan ateism och tro och tvivel. Det enda som skrämmer mig är att bli paranoid eller att inte kunna klara mig själv. Döden skrämmer mig inte. Den omfattar oss alla och låter oss lämna allt bakom oss. Sett från det perspektivet har jag aldrig haft några ambitioner att bli rik, eller så har jag omvärderat rikedom till att omfatta något annat än att äga döda ting som därmed också genom mitt ägande skulle definiera mig och mitt värde. Grubblandet har varit en stor del av mitt liv och också lett till lika delar sorg och glädje. Invävt i detta skimrar också min obevekliga fatalism. Allt som händer har trots allt en mening. Med min personlighet visar sig alltså ateismen som förtvivlans bottenlösa val, vilket egentligen aldrig har passat mig.