Ingrid Bergman spelade 1944 in filmen Gasljus. För er som inte tagit del av handlingen så är det en gastkramande thriller där en kvinna psykas till att tro att hon är galen. Motivet är i detta fall pengar. För er som inte sett filmen - se den! Kanske förstår ni då den ångestkramande känslan av att förlora tron på sitt eget förnuft.

Det gäller att tro på sig själv, men för den som haft en kärleksfattig, destruktiv barndom med psykisk ohälsa i familjen, finns inte automatiskt den beredskap som krävs när man möts av psykande påfrestningar i vuxenlivet.

Gaslightning är ett allmänt använt begrepp i USA. Jag undrar varför jag inte stöter på det i svenska språket. Fenomenet är ju i högsta grad aktuellt även här. Kanske "gasljusning" inte funkar som begrepp?

Efter min skilsmässa gick jag med i en facebookgrupp för skilda, trasade själar. Divorce survivors heter gruppen. Jag har kanske skrivit i den ett par, tre gånger, men inser, om inte folk har en fenomenal förmåga att fantisera ihop lögner, att deras berättelser vida överstiger det jag gick igenom. Genomgående används också begrepp som psykopat och narcissist jämte gaslightning för att med ord försöka definera och formulera det helvete som en del människor gått igenom i den relation som var ämnat att benämnas kärlek.