Vi bor kvar i Baronbackarna. Jag är 6 år.
En natt när min syster Iren är barnvakt åt mej, så drömmer jag om vita damen, som sägs spöka på stora hotellet. Hon skiljer mej från min familj och säjer att jag aldrig ska få träffa dom mer. Iren tröstar mej, hon är som min andra mamma. Min bror Leif sjunker allt djupare i sitt drogmissbruk. Han skäller ut pappa, som hjälpt polisen att få tag på honom, han skriker: "Jag hatar dej som pesten pappa!", sen slänger han sej ut från balkongen på andra våningen.
I juni 1972 så flyttar vi till ett radhusområde, Grönsångaregatan, ett idylliskt område i utkanten av Örebro. Det första jag gör sen vi flyttat dit är att slå en kille på käften. Jag är förvildad och otrygg, jag slår först för att inte bli attackerad själv. Jag umgås mycket med en lika gammal pojke; Per Arvinder. Vi har mycket kul ihop, gör kojor i förrådet, byter frimärken.
Vi tjyvröker i skogen med en äldre pojke, som hotar att tjalla för våra föräldrar att vi röker, om vi inte umgås mer med honom och röker.
Jag börjar skolan på hösten, och vi har en bra fröken, snäll och bra på sitt jobb. Det går bra för mej i skolan, jag trivs. Jag börjar umgås med ett gäng sportiga killar, vi spelar fotboll. Per, som inte är sporttypen, utpressar mej, att om jag inte leker med honom så ska han berätta för mina föräldrar att jag rökt.
Detta skapar mycket oro och ångest hos mej, och jag har ingen att vända mej till.

På sommaren så flyttar pappa hem till oss, mamma ger honom en ny chans. Det dröjer inte länge innan han är otrogen igen, och mamma får reda på det, och kastar ut honom. Men hon ger honom nya chanser, och jag drivs mellan hopp och förtvivlan. Pappa och jag står varandra nära och jag saknar honom mycket när han är borta. I april 1973 åker han och jag på semester till Gambia i en vecka.
På sommaren åker jag på kollo; Ammenäs utanför Uddevalla. Min syster Ing-Britt jobbar som sjuksyster där. Jag känner mej bortkommen och otrygg.
Jag är en kreativ pojke, bygger mycket med lego. Familjen umgås regelbundet, vi spelar mycket kort och mah jong. Pappa mår dåligt och åker på hälsohem. Han träffar Siv igen, sin kärlek från 60-talet.
Jag mobbas ut i sportgänget, dom tycker att jag inte passar bollen. Pappa går ut och skäller ut dom. Mina systrar Ing-Britt och Iren bor i kollektiv, jag är mycket där och trivs. Per och jag rymmer en dag till kollektivet på andra sidan stan. Vi är också mycket på stadens museum och springer omkring och busar.
Jag följer med honom till hans familjs lantställe vid hjälmaren. Per och jag är bästisar, och vi har mycket roligt tillsammans.
Jag börjar umgås med Ulf, en två år äldre kille. Han ser jag upp till, känner mej underlägsen honom. Vi två vänder våra aggressonier utåt och mobbar andra pojkar. Jag tar också ut min vrede mot vår katt, stoppar in honom i en väska som jag slänger iväg. Min vrede är inte godtagen i familjen, mamma och pappa skäller ut mej när jag blir arg. Istället går jag in på mitt rum och slår sönder saker. Min syster Iren försöker få mej att skratta mitt i mitt raseri.
Jag är mycket rädd för Dracula, Frankensteins monster och Varulven, läser serietidningar, och fruktar att monstrena ligger under min säng.
Jag lyssnar på Sweet, Ballrom blitz, och får en underbar kick av denna musik. Jag lyssnar också mycket på Ekseption.

1974 blir pappa anklagad för oegentligheter i samband med konkursen 1970. Han blir åtalad, men inte dömd. Men detta tar honom väldigt hårt, han är rädd att det ska läcka ut till församlingen och att det ska stå i tidningen om honom. Han mår dåligt och dricker allt mer, och tar valium. Han tas in på missbrukaravdelning i perioder, han fetmar allt mer och är håglös.
Men han är ändå min älskade pappa, och vi trivs ihop. Jag försöker muntra upp honom så gott jag kan. Jag är på kollo igen sommaren 1974, och denna gång jobbar min syster Iren där, vilket ger mej trygghet. Men det hade förmodligen varit bra för mej om hon inte varit där, så att jag hade fått öva mej i att bli mer självständig. Jag och Iren står varandra mycket nära. I april 1975 gifter sej min syster Ing-Britt. Pappa har inte råd att att hjälpa till ekonomiskt med bröllopet, vilket Ing-Britt skäms för.
På fotografier från bröllopet ser jag att pappa är sjuk; han har gått ner sej det senaste året.
Han går mest hemma hos oss i sin träningsoverall, deprimerad, och tablettpåverkad. Men jag fortsätter att försöka peppa honom, han ju trots allt min älskade pappa. Ing-Britt flyttar med sin Sune till Stockholm. I april får min syster Marita en son; Mathias, och jag blir en ung morbror.
På midsommaren, så samlas hela familjen på landet där min bror Leif praktiserar som bonde. Leif har bryggt öl, och blir full, och får ett fullständigt raseriutbrott mot mamma och pappa. Det är rena rama Noren-kvällen, och jag blir väldigt ledsen, och Leif kommer och tröstar mej. Jag lämnar mitt fotbollslag Forward, uppriven över att jag bara får spela i b-laget. Jag har börjat spela ishockey, där det går väldigt bra för mej.

Senare denna sommar åker jag på ett annat kollo, Stora Hästnäs i bergsslagen. Jag trivs inte alls där, så jag och en kille rymmer en varm dag, men vänder åter. Ledarna är nästan alla proggare och hippies, och verkar inte ha saknat oss när vi varit borta. Jag skriver brev till mamma och ber henne att komma och hämta mej. På slutet av denna sommar, i augusti, som var väldigt varm, så umgås jag med en före detta klasskompis, Mikael.
Vi leker rollekar där den ene är kvinna och den andre man, sexuellt betonat, vi har det väldigt fint ihop. Jag umgås också en del med min kusin Jesper, vi har också sexuella lekar ihop.
I augusti får min syster Ing-Britt en son, Olle.
En kille flyttar till min gata, Anders. Han är en väldigt timid kille, snäll, och vi gänget tycker han är mesig, och vi ställer på honom.
Pappa mår bara sämre och sämre, han är en vandrande zombie, och säljer julen 1975 julgranar, och dricker alltmer.

Denna höst blir jag uttagen till stadslaget i hockey. Jag mobbas av vissa i laget, och är dålig på att försvara mej. Lagledarna låter bara de bästa killarna spela, och jag känner mej utanför och negligerad.
I fyran får vi en magister, Christer, han är väldigt varm och snäll. Jag och en ny klasskamrat, Håkan, blir vanner, och vi bråkar väldigt mycket i klassen. Jag terroriserar våran musiklärare, och uppviglar klassen till att mobba henne.
Jag går och bär på mycket vrede, rädsla och frustration. Jag börjar onanera, får orgasm, men ingen utlösning, jag gör detta väldigt ofta.

Våren 1976 krisar min pappa mer än någonsin, han är desperat då mamma beslutar att lämna honom, och han söker nya kvinnliga kontakter, då han hatar att vara ensam. Han berättar för mamma om alla sina sexuella erfarenheter, i hopp om att bli förlåten, men mamma bara äcklas. Natten till min födelsedag, så begår min pappa suicid. Mamma kommer hem från sitt nattvak, och bär mej ner från deras dubbelsäng där jag sover ofta till frukostbordet. Jag går tillskolan som vanligt. När jag slutar skolan och är på väg hemåt, glad, studsande med min nya basketboll, så kommer mamma och min bror Leif emot mej, och jag ser direkt att något dåligt har hänt. "Pappa är död", säjer Leif, och den vandringen hem på ca 800 meter, blir den längsta i mitt liv.
Jag rusar in på mitt rum, och storgråter, delar av släkten är där, och Leif är hos mej och tröstar. Inget vidare sorgebearbete kommer till stånd, och glider in i ett konstigt tillstånd, en dimma i huvudet. På pappas jordfästning så skojar jag och brorsan. På begravningen deltar jag inte. Vi flyttar snett över gatan till en mindre lägenhet. I juni sänds jag på kollo i tre veckor. Iren jobbar där. När jag kommer hem så har mamma glömt bort att hämta mej. Jag känner mig konstig, nervös, uppvarvad och aldrig glad.

Mamma träffar en man, Björn, som har varit affärskompanjon till pappa. Mormor går bort och mamma är på begravningen. Då flyttar Björn in hos oss, självsvåldigt. En sen kväll då jag sett på en skräckfilm, och är mörkrädd och ledsen, så knackar jag på mammas dörr, och Björn kommer ut till mej, vred, och säjer till mej att jag får skylla mej själv att jag tittar på skräckfilmer, han för mej till mitt rum, och säjer att jag ska låta honom och min mamma vara ifred, strängt och hänsynslöst.
Jag åker på slutet av denna sommar på ishockeyläger, men beslutar mej senare att lägga av i laget, då jag känner mej utstött och förbisedd. Björn skäller på mej, och tycker att jag kunde låtit någon annan åka på ishockeylägret. Mamma är frånvarande.
Hösten 1976 går, och jag lyssnar på mina nya idoler Kiss, vräker på volymen.
Jag tycker också mycket om Abba. Björn är en motsägelsefull person, mycket socialt begåvad, generös, men också skadad av en egen trasig uppväxt under en förtryckande pappa. Han fortsätter att vända sina agressioner mot mej. Hans son gick bort i en trafikolycka, 1974, Klas, som var lika gammal som mej. Han försöker uppfostra mej, men direkt så hamnar vi i ett psykologiskt krig.
Jag accepterar honom inte som styvfar, men jag har ingen att vända mej till med min oro och ångest. Jag dövar allt med hårdrock.