Du vandrar i den stekheta främmande öknen, utan vare sig kompass, karta, eller hopp. 

Vatten och mat har du, men du minns inte vart du kommer ifrån och vart du ska. Du minns ingenting. Alla har glömt dig och solen pressar på i från zenit. Gud lyser med sin frånvaro och nätterna är iskalla. Du går och går och går.
Du vill ge upp, i ena fickan har du en cyankaliumkapsel. I dina nattliga drömmar är du älskad av främmande människor som du älskar. Öknen måste ha en ände intalar du dig. Och Gud varför har du övergett mig viskar du, varför måste jag känna mig så här tom?
Vad har jag gjort för ont för att förtjäna detta?
Natten är frostkall och dagen en stekpanna.
Vart kommer du ifrån och vart ska du?
Gud kanske är ett påfund eller så är hen död.