I en grå liten stuga
långt ute i skogen
bodde en liten flicka
och hennes pappa
Pappan hade drabbats
av den osynliga pesten
Han förklarade att alla
nu hade övergett honom
Och om flickan någonsin
skulle göra detsamma
kommer han att dö
Det ville hon aldrig
någonsin tillåta

Vintern kom ifatt
den gråa lilla stugan
Kakelugnen gapade
All ved var nu slut
Flickan begav sig ut
i den mörka, kalla skogen
Stolt kom hon tillbaka
och la det nyfunna virket
i den gapande kakelugnen
Med en lång djup suck
släckte pappan elden
Och flickans hjärta brast
Men det visade hon inte

Så drabbades även flickan
av den osynliga pesten
Hon tittade i skafferiet
All mat var nu slut
Flickan begav sig ut
i den mörka, kalla skogen
Stolt kom hon tillbaka
med ett par hasselnötter
Pappan tog då en näve
Ovetandes om att han
tog allt hon hade funnit
Och flickans hjärta brast
Men det visade hon inte

I den lilla gråa stugan
blev pappan allt friskare
Flickan var nu vuxen
och hade klarat allt
Hon blev sjukare ändå
Så hon begav sig ut
i den mörka, kalla skogen
Men idag kom hon inte hem
med de få hasselnötter
som hon slutligen funnit
Flickan gjorde upp en eld
med de sista krafterna
i hennes svaga kropp

Flickan låg på marken
och tittade in i elden
Sakta fick hon tillbaka
värme i kropp och själ
och långsamt stillades
hennes enorma hunger
Flickan förstod snart
att det var här i skogen
som hon måste stanna
Men i skogens skarpa eko
hörde hon nu och för alltid
den djupaste smärtan av
pappans övergivna rop