Vad har jag känt idag

Strumplös i mina sneakers, trodde jag att tårna skulle hinna bli svettiga snabbt, då vårt land de senaste månaderna hade drabbats av en otrolig värmebölja som vi inte var vana vid. Men innan jag tog cykel ner till vattnet orkade jag inte gå in i vardagsrummet, öppna översta byrålådan där jag vid någon gång försökt lägga trosor och strumpor i någon slags ordning men efter ett par dagar hade den ambitionen förfallit. Så jag förberedde mig på att kliva ut på bryggan med ett par svettiga fötter, göra märken på det slitna träet, där så många innan mig låtit sina blöta kroppar torka från det bräckta vattnet. Under en tvärsväng då jag av ren reflex tryckte tårna mot väggen i skon, kände jag en mjuk len känsla. Tårna var inte klibbiga av svett, de kändes behagligt varma, mjuka och starka.

Framme vid bryggan bredde jag ut min fläckiga filt på trä däcket, försökte hitta en plats som inte redan var blöt av andras badande, då dagen började gå mot sitt slut gick de flesta hem. Så där satt jag ensam på ett fuktigt trä däck. Jag slogs av att värmen började avta, det hade inte kommit en kylande vind på flera veckor och det konstanta svettiga tillståndet hade börjat bli en vana. Det är intressant att människor vänjer sig så snabbt. Vi levde i ett land där det fler månader om året var totalt becksvart och kalla bitande vindar letade alltid sig in de minsta utrymmen. Vi är också ett folkslag som alltid talar om vädret som en sista utväg vid obekväma sociala tillfällen. Värmeböljan var inget undantag. Alla berördes av den, det är ett perfekt samtalsämne. Jag välkomnade den svalare temperaturen, jag tillhörde de där få människor som fick lite panik vid vårens ankomst, det blev så ljust. När september kom så slappnade jag av och lät mig omfamnas av mörkret. Det ordet, mörker, tror jag upplevs skrämmande för många. Mörker är svart, en ser ingenting eller svaga konturer av det som finns omkring dig. Vi är rädda för det vi inte ser och det vi inte förstår. Så när någon säger att de har ett mörker inom sig, eller trivs under det mörka vinterhalvåret, blir människor osäkra på hur de skall hantera detta. Samma när människor vågar höja rösten, säga ifrån vid tillfällen då de allra flesta kniper tyst, kör händerna långt ner i fickorna, som de letade efter något de glömt där, en pryl de i just den stunden kände ett väldigt stort behov av. Att göra sig hörd, absolut det vill de flesta, de vill höras synas och tycker sina åsikter är av vikt. Men när de står där, och får möjligheten att försvara en annan människa då är det sällan som någon gör sin röst hörd.


Borde vi inte bli mer rädda för de människor som aldrig vågar visa de där känslorna, som ler fast matlådan har runnit ut i handväskan, busschauffören kört ifrån dig fast hen såg dig komma springandes