Vi låtsas att jag kan flyga mot stjärnorna och himlen, skratta mot dig från levande vingar. Mina oförmögna vingar. Vingarna som aldrig lyft fast de en gång kunde.

Vi låtsas att de ännu kan pressa ner luften och föra oss ända upp i himlen. Att vi kan smälta ihop med molnen och tömma vår längtan däruppe, tömma oss på svarta tvivel med lungornas hjälp. Att vi lättat kan glida fram över varandras ryggar.

Vi låtsas att vi kan, vi låtsas att tiden är vår! Vi låtsas.

Vi låtsas att jag ännu känner pirret i kroppen när vingarna breder ut sig. Att jag inte är en krossad dröm inuti, märkt av kniven som måste skära i mig varje gång vingarna låter sig fångas av vinden. Bara tillräckligt djupt för att jag ska bli tvungen att flyga ner mot den bräckliga marken.