Som viktlös måste jag alltid hålla i mig i någonting. När jag äter syns maten också när jag har ätit upp. Varför säger man äta upp? Maten går väl ner. Är upp ner? Kanske hänger jag uppochner i taket. Jag skrattar till. De låtsas inte se, ser ut som vanligt, men mig lurar ni inte. Ni ser mycket väl att jag inte syns.

När jag stöter ihop med JR frågar jag honom om damspöket som kastade böcker på honom. ”Sa hon något?” Min röst kraxar av ovana. Han tittar på mig men ser mig inte.

Under meditation ser jag någon utanför fönstret. Hon eller han tittar in. Jag försöker låta allting vara men det är svårt eftersom hen måste vara minst fyra meter hög. Mitt andra spöke på kort tid. De ser mig nog som en av dem. Synd bara att de inte pratar med mig.