”Du är inte dina tankar. Du tänker att du är det men…” börjar jag.
”Hur vet du det?” Hon förstår inte vad det innebär att har tillgång till ett upplyst perspektiv, tillgång till mig. Om jag inte var fri skulle det irritera. Friheten och meditation ger övertag. Jag ler. Det enkla ser mer än det komplexa. Kollegan förstår livet dåligt, handikappad av sin egen komplexitet. Hon är utan sammanhang eller kontext, utan kontext ingen förståelse. Ty allting är kontext. Hon är fast i sina kulturpräglade tankar och känslor, amygdala-kidnappad som vi psykologer kallar det, ja, pupillerna vidgas, av ilska eller attraktion? Inte konstigt om hon känner attraktion. De relativa kanske inte förstår högre perspektiv, men de känner och anar, som när en vuxen och ett barn möts. Hon har ett val.

”Tankar och känslor är oviktiga, det är vad vi gör som definierar oss.” Jag rörs över hur jag faktiskt hjälper henne. All min träning kommer henne till gagn nu. Frågan är bara om hon förstår hur mycket hon får. Skillnaden mellan oss kan vara för stor.

” Har du bytt hårddisk? När blev du radikal-behaviorist? Tror du verkligen på agerande utan tankar, eller känslor?”

”Nja, det är vår relation till dem som ska styra aktionen, inte tanken eller känslan i sig. Det är skillnad, lyssna på vad jag säger från frihet. Det fjättrade kan inte ta in frihet.”

”Kan du låsa upp mig?” säger hon, sträcker fram korsade händer och skrattar hysteriskt, magen guppar upp. Hon drar ner tröjan men det är för sent, valkarna signalerar dålig disciplin. Själv har jag aldrig varit så vältränad. Hur kan hon inte se den uppenbara skillnaden mellan oss? Hon tror att hon driver med mig när det är hennes själ som lider.

Det är sorligt vilken makt ego har. Rättare, det är sorgligt vilken makt de oupplysta ger ego i det att de okritiskt låter sig styras av sina tankar och känslor.

”Ja, när du vill. Nu vill du inte.” Hon skrattar som besatt. Ett tag låter jag nästan samtalet tynga mig, men så minns jag att jag ju redan är fri.