När man dör är världen bortblåst,
utan något i dess ställe,

som när man sövs
inför en operation

När man vaknar
ur anestesin
är det ett sådant intet man vaknar ur:

Man har inte varit någonstans,
men man upptäcker sig själv
i världen,
precis i världens mitt;
i alltets nav

När man dör och är död
finns det ingen som vet


Man är inte


men myriader människor föds
och vaknar
steg för steg
ur ingenting

Det är trist att man inte vet
att det är skönt
att inte finnas,
för de som finns kan ju inte föreställa sig
hur skönt det är,
och de döda vet inget alls

men viktigast är ändå
att inte finnas
i bortblåstheten
medan så många vaknar överallt
i det som kallas ”sig själva”

och kanske borde denna ordanhopning slutat
för några rader sedan