Min främsta vision utav mänskligt helvete är en ensamhet som får väggarna att sluta sig allt trängre kring en. En känsla utav meningslöshet, och vad fan gör jag på den här planeten? Vem eller vilka skulle överhuvudtaget sakna mig om jag dog?
Varför blev jag till? Hur ska jag ta mig ur den här isoleringen?
Hur ska jag klara att hålla mig någorlunda psykiskt frisk på den här jävla avdelningen? Hur länge ska jag vara här, i ett år, två, tre år? Jag tänker på alla inspärrade, fångar som sitter i decennier. Hur överlever dom psykiskt/själsligt? Jo, dom måste ha ett nätverk av allierade, vänner, utanför, och kanske i fängelset. En slags infrastruktur utav kärlek. Idag har jag växlat några ord med bibliotekarien när jag var biblioteket, det är allt, ja och ett kort samtal med min gode man Ingvar, som kommer och hälsar på mig i nästa vecka. Han är sannerligen en god man. Vaknade med ångest i förmiddags. Men det var inte min ångest, utan någon jag drömde om som inte mådde bra. Jag tycker om att åka buss och gå på stan och observera människor. De är så vackra och förunderliga. En del så avslappnade och själfulla, levande. Jag är värd så jävla mycket mer än den här tillvaron. Det här är inget riktigt liv, utan ett permanent undantagstillstånd. Varför tar jag inte livet utav mig då? Det är en inre röst, en stark känsla, som säger till mig att vänta, din chans kommer, och du har mycket kvar ge och att få, uppleva och njuta av. Jag är i Sverigeeliten i att klara utav att vara ensam. Men ingen kan klara sig helt utan kontakt med andra människor. Endast om jag vet att jag har riktiga vänner som jag kan kontakta, så förmår och orkar jag att vara ensam. Varför ringer jag inte någon? Jag vet inte vad vi ska prata om. Klockan är 19, om en halvtimme kvällsfika, sen ska jag se en långfilm om Monica Zetterlund. Jag är inte i någon bra form idag, och jag sätter min förtröstan på att det blir bättre imorgon. Tjing.