Större och större
förefaller den tomhet
som ska hysa mig;

den tornande sfär
vars vacuum är ögonblicket
just efter dödsögonblicket
och sedan alltid

som von Triers Melancholia

Den lilla väckarklockan kan ticka
hur intensivt som helst;
kaffemuggen kan svepa porslinsmönstren
kring sig:

Jag längtar ändå
att hysas
av denna eviga sfär,
ur vilken levandet varit en utflykt

Väckarklockan skumpar
som en galopperande häst
genom natten,
när natten är tyst
och jag läser Henning Gentzs
Nothingness