Det de tagit ifrån mig kan ingen ge tillbaka, inte ens de som skyldiga äro. För vem kan ge tid åter, vem kan backa bandet och be om förlåtelse för synder inte ens Gud skulle förlåta. 

Ett barn. Två viljor att göra en samhällsinsats. Bistå med hjälp, öppna sitt hem. Välkomna med öppna armar. För att det behövs. Finnas till. För andra, inte för sin egen skull. Ja, det låter ju så vackert. Men tänk om deras syften var för att fylla sin egen tomhet, liva upp sitt eget liv? 

Barnet. Modern. De slits isär, slits itu. Barnet lär sig älska främlingar, lär sig att mamma är inte mamma, hon är någon man kan leka med ett par gånger i veckan, någon som hämtar på dagis, någon som står vid sidan av. Där och då förändras barnet och blir ett annat barn, oåtkomligt.

Kommunen tycker sig göra ett bra arbete med sina ständiga byten av socialsekreterare som bara ser ytan, som inte ids gräva djupare bakom den till synes perfekta fasaden. Två personer, en man och en kvinna, föräldrar till äldre barn som vill ha ett till barn i sin familj utan att skaffa det på naturlig väg. De blir ett familjehem och kan med sina fina yrken, sin villa på gräddhyllan ta över ett barn som egentligen redan har en mamma, en pappa, familj, släkt och ett eget hem. 

Det är så legitimerad kidnappning går till i vårt vackra välmående Svea rike. Låt vara att modern efter många års kamp fick hem sitt barn för några år. Skadan var redan skedd. Barnet såg främlingarna som sina föräldrar och hade sina rötter och sin tillhörighet hos dem. År med modern kunde inte reparera den skadan. När barnet blev vuxet var det försent och modern dödförklarades som mamma. Barnet hade ju redan en mamma, främlingsmamman. 

Idag har barnet tagit avstånd från sin biologiska mamma. Ett hat har växt fram där kärlek borde frodas. Modern sörjer att hon mist sitt barn och hon vet att det skedde för så många år sedan när barnet var alltför litet för att kunna förstå vad som pågick. Ett barn vill och behöver älskas för sin egen skull, inte för att lyfta andra. Inte för att fylla andras tomhet och hål i sina liv.

En dag ska det nu vuxna barnet vakna upp ur denna villfarelse och smärtsamt bli medveten om att blod trots allt är tjockare än vatten. En dag, jag lever för det. Jag lever för det.