Jag hatar mitt liv. Jag förbannar den dag jag föddes. Jag avskyr vistelsen på den här jävla avdelningen. Jag sover dom timmar som jag behöver på nätterna, men jag vaknar utmattad i kroppen och medtagen och snurrig av trötthet. Jag kan inte påstå att jag har ett riktigt liv. Om jag bara kunde ha tålamod att härda ut till den dagen då jag erbjuds en lägenhet. Jag ska vara lite glad i alla fall, med tanke på att jag har varit kreativ och produktiv med mitt skrivande det här året. Jag har fått varmt beröm på facebook och på poeter.se. Folk där tycker att jag ska satsa på att ge ut en bok. Så det får väl bli så. Jag känner mig lite utbränd. Jag rör knappt på mig. Har inte varit ute på 16 dagar. Undrar vad det är för något som sitter i min kropp. Det började i juni 1991. Jag har i långa perioder kunnat levt med denna psykosomatiska trötthet, men nu sen ett par månader så är det för jävligt. När jag tänker att det inte kan bli värre så blir det värre. Det får mig att tänka på suicid. Jag har hört att det finns människor som har tagit beslutet att ta sitt liv blir fyllda av frid och eufori, förtröstan och glädje. Men jag vill känna det när jag tar beslutet att leva vidare, leva klart mitt uppdrag. Jag blir spänd i kroppen av den här sjukhusmiljön, av monotonin och medpatienters leda och tristess. Av hela stämningen och atmosfären här, man fylls av både flykt- och stanna och slåss-instinkt, samtidigt. Är du här Gud? Jag ska överleva det här och förvalta mitt pund, min talang och begåvning. Jag tror att jag kommer kunna göra positiv skillnad i resten av mitt liv. Fast ibland så hatar jag mitt liv, och förbannar den dag jag föddes. Men det är såna existentiella bottennapp som går över. Jag är jävligt luttrad, härdad och erfaren vid det här laget. På söndag så fyller jag 54 år. Det ska bli skönt att bli gammal, med pondus och en avspänd och naturlig auktoritet ska jag gå omkring och glänsa som den gentleman och stjärna jag är. Alla människor är stjärnor, innerst inne. Jag tänker leva tills jag är 90 år, minst, och bli ett äkta original i den stora byn Örebro. En helig dåre i Jesus. En skoningslös sanningssägare. Dansa fram på trottoarerna. En vacker underskön gubbstrutt. Jag är en snygg och elegant gubbe redan nu. Ska köpa mig en kostym, några passande skjortor och ett par läckra dojor, samt en hatt. Kläderna gör hälften av människan. Gör dom? Nej, men det är skönt att se bra ut till det yttre. Och att vara den mystiska kuf och särling som man är och alltid har varit. Men att ändå kunna smälta in i alla möjliga slags sammanhang. Att vara charmant vägvinnande i det långa loppet. Och göra en klar skillnad till det godas bästa. Den här vistelsen på rättspsyk kommer jag i framtiden att se som en mindre parentes i livet. Att vårdas här är som att vara munk i ett kloster. Jag har min lilla motståndscell mitt i världen. Gud står bakom mig. Han håller sina händer på mina axlar och säger att han älskar mig, och att jag inte ska vara rädd. Herren beskyddar de sina så gott han kan. Man måste välja sina strider med intelligens och omsorg. Djävulen och hans makter är mäktiga fiender, och många människor som går hans ärenden. Om djävulen och hans demoner är snälla och fredliga mot mig så ska jag vara det mot dom. En konstig slags pakt. Nu får jag såna där rysningar genom kroppen och ståpäls. Jag skulle vilja kunna tala med de döda. Jag tror att dom sitter inne med mycket kunskap om livet och kan se de stora övergripande sammanhangen. Per Arvinder, min gamla barndomskamrat, jag kallar på dig.
Lyssnar på soundtracket till filmen The ring. Jag brukar inte bli så berörd utav rent påhittade historier/skräckfilmer, men den filmen tycker jag är rysansvärd. Naomi Watt är en väldigt bra skådespelare, och även de övriga skådespelarna är lysande.
Per och jag brukade se skräckfilmer, runt 1980, på deras video. Jag mådde inte bra efteråt, och så såg vi The shining på bio. Man var för ung för att kunna smälta otäckheterna. Vi umgicks från början av 1979 när vi gick i sjuan. Han kom tillbaka ifrån Lundby efter fyra år där. Jag undrar hur jag mådde de där åren. Jag var posttraumatiserad efter pappas suicid 1976. Jag la bara av skolan på hösten i åttan. Jag orkade inte anstränga mig dubbelt så mycket än om jag hade varit frisk. Jag drabbades utav hjärnstress tror jag. Kan också ha varit ett tonårsuppror, och/eller ett skrik på hjälp. En hjälp som aldrig kom. Matematiken var totalt omöjlig att klara, och det är det som posttraumatiserade först och främst får problem med, har forskning kommit fram till. Per skulle förklara ett nytt sällskapsspel för mig, och även fast han förklarade lugnt och bra så var det stört omöjligt för mig att hänga med och förstå spelet. Per tyckte att det var jobbigt. Vi slutade att umgås, gick åt varsitt håll, ungefär i slutet av 1982. Jag gick djupare och djupare in i min psykiska sjukdom, och du Per hamnade i missbrukarkretsar, vet inte när du började knarka. Det gick inget bra för oss. Vi växte upp med föräldrar som inte klarade av att ge oss den basala kärleken. För lite kärlek och för lite gränser. Men jag hoppas och tror att du Per och dina föräldrar har det bra där ni är nu. Jag ska kämpa på ett slag till här nere i de jordiska kretsarna, sen hoppas jag på ett återseende i kärlek, frid och glädje.