Rålambshovsparken bär ett vitt snötäcke, hela tiden växande. Landskapet förändras varje gång jag höjer och sänker mina ögonlock. Parken är upplyst av strålkastare som genomskär: snöstorm, sade de på nyheterna. Jag måste blinka ideligen. Men det är vackert ljuset, mörkret, snön som letar sig in genom springorna mellan jackan och halsduken. Fåglarna rör sig långsamt på vattenytan. Inga andra människor, inga bilar, inga ljud.

Jag vandrar mot Stadshuset och ser upp på dess väldiga fasad. Tar Kungsholms strand hem. Fingrarna är stela när koden till porten knappas in och väl i värmen börjar de värka. Jag tar hissen upp och som varje gång jag går ut ur den känner jag en blandning av förvåning, besvikelse och lättnad. Han sitter inte där och väntar på mig. Korridoren är tom.