En joddling kan förändra mycket.

Jag var ett fosterbarn på 50-talet,den hemska behandlingen på Barnhemmet kan vi sätta åt sidan. Jag kom till ett Lantbrukarpar i Smålands Rydaholm. Jag började skolan i Rydaholm och var ju väldigt utanför de andra barnen. En fosterhemsbarn hade inte så mycket status.
Så min tillvaro var att stå ensam vid staketet och titta på när de andra lekte.
Plötsligt dök klassens skönhet upp framför mig. Jag trodde att hon skulle reta mig men jag misstog mig. Hon sa till mig så här:
- Jag har hört att du kan joddla. Är det sant?
- Jag svarade: Det klart att jag kan joddla.
- Visa det då sa flickan.

Jag tänkte att det får väl bära eller brista. Så jag tog i för kung och fosterland och joddlade Alice Babs fantastiska Ekorrn satt i granen.
Och, när som solen går upp. Den överraskade flickan titta på mig med stora ögon. Sedan sprang hon och talade om detta för vår fröken.
När jag kom in i klassrummet frågade fröken mig helt sonika.
- Kan du joddla,Bo?
- Ja,det kan jag.

- Då måste man undra sa fröken om du kan joddla för hela klassen?
- Det ska väl gå bra,svarade jag.

Jag ställde mig framme vid katedern och joddlade de här låtarna som Alice Babs sjöng. Hon hade en fantastisk röst.
När jag var färdig och när barnen hade stängt sina munnar gick jag och satte mig i min bänk.
Nu var undrens tid. Jag blev från första pinnen på stegen till högsta och fröken tog hand om mig lärde mig noter och jag sjöng på avslutningar i kyrkan,på fester på begravningar.

Tyvärr fick jag sjunga ”Tryggare kan ingen vara” för en av mina bästa vänner vid graven. Detta är ett minne jag aldrig glömmer. För jag som barn kunde inte förstå varför han låg där nere. Så frågvis som jag var frågade jag prästen. Men tyvärr hade han inget uttömmande svar.

Mina fosterföräldrar satt första gången jag skulle sjunga i Rydaholms kyrka
ovetande att jag skulle sjunga uppe på läktaren och med kantorns hjälp och kyrkorgeln framföra. Jag lyfter mina händer och Vart jag går i skogar berg och dalar. Efter det stod det i tidningen som jag har kvar än i dag.
Att gossen Bo sjöng med klar och tydlig stämma. Mina fosterföräldrar var väldigt överraskade. Och jag tyckte de blev faktiskt lite stolt över detta lilla
fosterbarnsbarn.
Musiken har sedan följt mig genom åren. Att sjunga och spela är nog bland det bästa man kan göra för att läka både kropp och själ. Den ger en en mental styrka. Sedan är det ju naturligtvis en passion,en förälskelse.

Kärleken är det viktigaste. Att jag klarade alla besvärligheter som Barnhemsbarn har jag att tacka musiken och skrivandet och naturligtvis kärleken.

Bo Grtapenskog