Sluta, jag vill inte höra, vill inte höra dina ursäkter, dina förlåtelser.

Du ber om förlåtelse som du inte rår över, förlåtelse för något som du aldrig kunde styra över!!!

Jag ville aldrig dej ont, ville aldrig att du skulle bli osäker och skulmedveten, men det gjorde jagså att du blev i vilket fall som helst...!

Jag älskade dej så mycket att mitt hjärta nästan var på bristnings gränsen, men jag var för rädd, för rädd för at bli älskad.

Om du ändå hade vetat hälften av allt människor utsatt mej för, men det visste du inte och det orsakade stor förvirring och min smärta för mitt eget beslut.

Jag ville hålla dej tätt intill mej, kyssa dej och berätta för dej att jag älskade dej så oerhört, men mitt samvete och mitt förflutna stod i vägen för det hela.

varför kunde jag inte?? varför kunde jag inte få upp mina ögon förrän nu, när allt är försent?

Jag ville inget annat än vara med dej och hålla om dej, men jag kunde inte, var inte stark nog.

Jag ville inte inse min inre sjukdom, mitt inre psyke, som jag hade, men du fick mej att inse att den inte gick att blunda för hur länge som helst.

Jag slog upp mina ögon och krashade ner i ett mörker som jag inte kunde ta mej ur.

Ett mörker som omringade mej i så lång tid, men som jag nu tagit mej upp ur och som jag har bekämpat med alla tårar som jag har att ge världen.

det var aldrig ditt fel, aldrig dina bristningar som förstörde och förvirrade, det var jag och min värld.

Jag gick i så lång tid och trånade efter dej, men när du väl låg där, kollade upp på mej och gav mej din första kyss, så insåg jag att jag vågade inte dela med mej av allt det hat och ångest som jag hade innom mej, efter alla de år som jag hade fått tagit emot skit.

Så länge som jag, i min uppväxt, har blivit offer för min egen mammas konsekvenser, för hennes beslut.

Alla dom kvällar hon lämnade mej för att gå ut och supa med sina kompisar och sedan kom hem och slog mej.

Mitt självförtroende sjönk och jag blev allt mer osäker och tillbakadragen mot människor, ville aldrig mer lite på en människa efter vad min mamma lät mej gå igenom.

Alla dom nätter som jag fortfarande ligger vaken och tänker på hur hon lämnade mej och min lille bror, en natt, för att hon själv inte gillade det liv hon fått, ensamstående åt två barn och ett alkoholmissbruk som hon vägrade inse.

Om du bara vetat det, om du bara hade förstått det så hade jag aldrig behövt dra mej undan för dej, jag ville berätta för dej, men jag var rädd att du skulle nekat mej, inte föstått hur påfrestande det var att leva i en lögn, att man haft ett bra liv.

Nu är allt försent, men mina känslor för dej står jag fortfarande fast vid.


Vill aldrig mer höra dej be om förlåtelse, förlåtelse för något som berodde på mej själv.....!