Jag var en av de som flög
till Amerika
och letade efter Bob Dylan,
stannade till
hos Bob Goldman
på 226 E 89 Street
mellan 2:a och 3:e avenyn,
bakom flera omgångar lås,
revolvern i skrivbordslådan

Tog Greyhoundbussen
från Port Authority,
passerade trista ställen
som St Louis,

gjorde uppehåll i Duluth,
födelsestaden,
anlände The Iron Range,
Hibbing, uppväxtstaden,
i februari 1977,
tog in på Hotel Avalon,
gick hem till farbrodern,
Paul Zimmerman,
småpratade på förtukvisten,
tog några bilder,

fortsatte ut till Västkusten,
höll upp några dagar i San Francisco,
ett hotell på O'Farrell Street,
införskaffade en bunt bootlegs
på nytryckta vinyl
ur Rolling Thunder Revues framfart
genom Nordamerika,

var strax i Los Angeles,
liftade norrut till Malibu
med en kille i en gul VW
med en surfingbräda på taket,

strök runt Dylans tinnar och torn
med min östtyska Praktica,
tog mig in på tomten
som såg ut som en stor vändplan
för timmerbilar i Norrbotten,

men avvisades snabbt
av en vakt i långt hår och rutig skjorta:
”No visitors!”

En amerikanare med tonade rutor svängde ut
på Rainwater Street
just när jag stod och utbytte ord
med vakten

Jag har alltid undrat
om det var Dylan

Det var det nog,
och jag var förstås
bara en av alla Johannes Döparentyper
han fick dras med

Sov mig Greyhoundvis österut
i tre dygn

I Breezewood Pennsylvania mötte jag Judy,
som jag året efter påbörjade
ett sjuårigt äktenskap med

Jumbojet ur molnen,
Twin Towers
som ett citationstecken
ur det gråa täcket;

en s.k. värld!

I Stockholm köpte jag
en kosmisk festhatt
som jag satte skatfjädrar i

Den hänger på en spik
i Nyköping

Rolling Thunder Revue
hade tystnat

Nu finns den på Netflix


De flesta håller på att dö

Helt andra kommer istället