Jag ligger i släpljuset
från ett lågt stående liv
Just nu kan jag inte göra något;
bara ligga här
i de långa sinus / cosinusvågorna
mellan paracetamolintagen
Takets plåt knäpper oregelbundet
i solvärmen
Det låter som en flock grånissar
i full verksamhet med sina små hammare
däruppe
Jag förvånas sida för sida
över oväntade vändningar
i Jenny Wrangborgs diktning
Googlar på sorkfeber
Det verkar inte vara det iallafall
Just nu kan jag inget göra;
bara låta kroppen ligga och skvalpa
i kanten på livet
Diskmaskinen gurglar
nere i köket
Jag glömmer att jag satt på den;
rycker till,
redo till flykt eller strid
Livsfunktionerna
står uppstallade
tills vidare,
men verkar ändå, i smyg,
har jag märkt
Kanske lika bra
att lära sig vara utan kroppen,
men det är inte så lätt
när den är så här jävla påstridig
Jag är en sjuk jävla gräsänkling
långt uppe i barrskogsbältet
Att dö är ett radikalt grepp;
ett resolut avslut
på alla år!
Man får se fram mot det
Sune brukade säga
att döden är den häftigaste kicken
av alla;
att det är därför de sparar den till sist
Vi får väl se
Jag har ju några dödspolare;
kompisar som också ska dö!
Katten bredvid mig
andas under min hand;
bryr sig inte om
att jag hostar så att sängen gungar
Diktandet blir alltmer ett resonemang
om att stå ut
ett litet tag till,
och sedan ett tag till
Blir Bob Dylan någonsin förkyld?
Det tror jag inte!
Varje sekund är ett steg åt sidan;
den här glidbanan är yrslig
Jag vill tvätta mig i Storforsen
När Gunwald låter mig klia honom
på magen
utan att det utlöser bit- och rivreflexer,
vet jag
att jag är till hälften katt,
han till hälften människa