I ensamheten, tomheten,
förvirringen och rädslan.
Vad ska man tända för ljus
i detta mördande mörker?
Jag har varit här så många
gånger förut, vill någon
sträcka ut sin själ till mig
och ge mig lite sann kärlek?
Varför ska kärleken så ofta 
förlora, och rinna ut i sanden?
Tror ni att jag har en sjukdom
som är smittsam och dödande?
Jag är som gjord utav ömhet,
förståelse och urstark empati,
humor, glädje och intelligens.
Jag är ett vandrande varmt ljus,
men rår jag på det iskalla 
och mördande mörkret?
Gud är hos mig med sin
värmande upplysande ande.
Jag är inte nere och utslagen,
jag bara säger aj! livet gör ont.
Jag fryser och grips ibland av
klaustrofobi i min kropp, vill
ibland lämna den och sväva
in i den fullkomliga glädjen. 
Om du existerade så skulle jag
kyssa din blödande underläpp
och smeka dig till sans och vett
tills du skriker och grannarna
blir rasande och bankar i golvet.
Min älskade fantasikvinna, hur
länge har vi varit tillsammans?
Jag har i nästan hela mitt liv
känt mig ensam och utanför.
Men jag har ju Gud och Andarna.
Jag känner när ni är på besök,
för jag blir varm, glad och rofylld.
Milda blixtar i mitt bröst denna
midsommarafton på rättspsyk.
Ha det skönt alla vänner! <3