Jag vill dö nu. Jag vill ingenting annat än att dö. Min själ går förlorad. Det här vidriga och fruktansvärda livet har sakta ihjäl mig. Jag vill resa hem nu. Jag fick nog för så länge sedan. Jag ska försöka ge ut en bok, sen kan jag sväva vidare, tillfreds och nöjd.
Det här jävla livet gör mig bara deprimerad och utmattad, bedrövad och förkrossad.
Fågelsång, frid, glädje och harmoni ska fylla mitt väsen, där på den ljuva andra sidan. Tystnad. Någon som tar mig i famn. Innerliga enkla ord av kärlek. Impressionistisk novemberdag. Psykisk pånyttfödelse. Äntligen lugn och ro, klarsyn och struktur på tillvaron. Jag vill dö nu. Sätta mig på tåget som leder hem. Min ensamhet är endast
meningslös och förödmjukande. Jag är bara vidunderligt sorgsen och förtvivlad. Det är känslor som jag inte rår på. Fast det är strålande sommar ute, så råder det i mitt hjärta och min själ tung natt. Jag ser en främling när jag speglar mig. Jag är förstörd och slut. Vaknar på morgonen, klart psyksjuk, klart borta, och den här psykresan har pågått i över 40 år nu. Jag orkar inte längre. Jag vill inte leva längre i det här tillståndet.
Jag minns inte vem jag är, och ingen annan minns det heller. Livet är en mardröm som jag vill vakna ur. Vad säger du Gud? Ska vi sammanfatta och erkänna att det är nog nu?