Jag sitter på bryggan i Gamlahamn med en smörgås i handen.. Pappa och jag hade cyklat hit, nu var det tid för middag, vi skulle äta lite medhavd mat, smörgås och mjölk. Den riktiga middagen fick vi äta till kvällen när vi kom hem och pappa jobbat färdigt för dagen.
Det var ju pappa som cyklade och jag satt bakpå hela vägen. Pappa hade fått besök på jobbet av han som ägde husen, det var visst mera arbete som han ville att pappa skulle göra. Därför fick vi åka och titta på ett gammalt båthus där nere vid Gamlahamn.

Vi passade på att sitta och äta vår mat på samma gång.
Pappa hade en liten väska där fanns smörgåsar till mat. Det fanns också en termos i plåt med en kopp som man kunde dricka ur påskruvad på termosen, all ordentligt nedpackat i väskan.
Airam stod det på på termosen, det visste jag för jag hade fått det stavat för mig av mamma. Snart skulle jag nog kunna börja läsa själv trodde jag, men skriva var svårt. Jag försökte ibland med en timmermanspenna och ett utslätat papper av någon gammal påse. Det ville inte bli riktigt bra, men jag skulle ju snart börja i skolan och då fick man lära sig att både läsa och skriva.
Pappa hade en egen påse med stora smörgåsar med ost inlindade i tidningspapper i kassen, jag hade en egen mindre påse med två inte så stora smörgåsar, lördagskorv var det på dem.
Jag tyckte inte att ost var gott, den luktade så konstigt. Mamma hade också lagt ned en lemonadflaska tillsammans med mjölkflaskan tillsammans med våra matsäcksmacka. Det var en sådan där med patentkork och lindat in den i lite tidningspapper så den inte skulle skramla ihop med det andra. Jag undrade om det var röd eller grön lemonad i den, men först var det mjölk som pappa och jag delade på. Pappa drack ur termoskoppen och jag ur flaskan. Det var gott den var sval och god.
Pappa hällde upp lite kaffe i koppen och tände en papyross. Han rökte smala papyrosser som hette Klubb 77.
De var bra sa han, för de låg i en ask av hårt papper som man kunde skriva på. Nu satt han och ritade något på baksidan, jag passade på att gå ut på flytbryggan och titta efter om det syntes någon fisk. Jag hade så klart något metspö med mig, men det var väl ändå bara Mört eller Id som fanns här så nära land och det var ingen bra matfisk. Kanske vi inte han med något mete.
Men roligt hade det ju ändå varit om man kunde ha fått någon fisk, även om det bara var skräpfisk ifall man hade haft tid att meta idag.
Kanske det fanns något kvarglömt metspö inne i båthuset som vi skulle titta på, det var inte varje dag man kom ned till hamnen. Mask kanske man kunde hitta i skuggan av alarna som växte lite högre upp.

Nej, nu ropade pappa och viftade och pekande mot båthuset. Det var slut med matrasten, pappa måste se vad han skulle göra för arbete i båthuset.

Ganska snart fick vi cykla tillbaks mot stan för pappa hade sitt gamla jobb att fortsätta med, han verkade inte heller vara så nöjd med det här nya jobbet som han tittat på. Kanske det kom liksom i vägen för det som han gjorde in i stan. Jag undrade vad som var fel.
Vi hade stigit av cykeln vid en liten uppförsbacke och gick.
Här inne bland träden på en kringgärdad hög kulle låg det fullt med begravda människor, det var den gamla gravgården låg.
Kyrkan låg mitt i stan, men de hade flera gravgårdar en bit utanför, både den här gamla och en nyare en bit utanför staden. Jag frågade pappa om vi skulle gå och hälsa på till gravarna, men han tyckte att det fick bli tills vi hade mera tid och mamma var med. Här bland de gamla gravarna låg morfar och mammas bror, min morbror.
Det var en liten gravkulle med fint grus ikring som mamma brukade kratta i mönster. Vid huvudändan stod som ett kors av en grov järnstång som satt fast i en fyrkantig sten. Överst på toppen ett litet kors i järn och under en målad järnplåt som var rullad i sin övre kant.
Det skulle se ut som det var ett pappersark. Där var namnen på de som bodde i graven skrivna med svart färg, men nu hade den vita färgen börjat falla bort för plåten rostade i den fuktiga luften från havet det syntes bara lite av textens färg. Pappa och mamma pratade om att låta måla om den så att andra kunde se vem som bodde där och att det egentligen var två olika personer.
Vi gick flera gånger varje år och tittade till graven.
På våren städades det och gjordes fint och till midsommar gick vi dit och mamma planterade några gröna växter som inte behövde att man tittade till dem så ofta. Innan vintern fick graven ett täcke av granris och en vitmosse krans, som vi bundit själva.

Mormor var också död men hon låg i gravgården på ”Stranden”, så kallades kallade man i folkmun hela området där vi bodde i våra hus.
Där låg däremot gravgården runtikring kyrkan och det var nära att gå från huset där vi bodde för att sköta och titta till graven så att den såg fin och välskött ut.
Mamma hade alltid många flera blommor på den kullen, för här kunde hon sköta den bättre.
På mormors grav låg en marmorplatta med guldbokstäver med hennes namn. Marmorplattan var vacker och den stod på en sned järnställning. Här i närheten låg min farfar och farmor, men den graven skötte min faster, hon som bodde kvar i farfars hus. Till vintern lade vi också ett granristäcke på mormors grav och städade bort gamla sommarblommor.

Hon fick också en fin krans av vitmossa likadan som den vi gick med till graven i stan.
När det sedan var dags att gå till julottan så brukade pappa ta med ”lillajulgranen” som vi hade haft inne i huset sedan 1:a advent. I den brukade vi tända där hemma ett ljus vid varje söndag ända tills det blev julafton. Vi tog också med och en glaslykta med ett ljus till graven, som vi sedan tände vid granen. Stearinljusen som vi haft i granen kunde såklart inte brinna utomhus så de sparades till nästa års adventsgran.
Det var alltid mörkt på morgonen innan julottan började och det lyste så fint på alla gravar. Jag undrade om mormor och de andra döda såg hur fint vi hade gjort för dem nu när det skulle bli jul.

När vi åkte sista biten in till staden tänkte jag på vad som hände när vi var inne i båthuset. Pappa hade låst upp hänglåset till den lilla sidodörr.
Vi gick in i skumrasket och det silade in ljus mellan springorna i bräderna och efter en stund såg man skapligt hur det såg ut där inne.
Det var stort och nästan skrämmande.
Längst uppe mot land fanns en elektrisk motor eller det kanske var en dieselmotor med en bred rem som drev ett stort hjul från vilket det gick ut flera grova kättingar. Det var också snedställda grova stockar på varsin sida mot väggarna eller rättare sagt mot de timrade bryggorna som gick utefter väggarna ut mot vattnet.
Båthuset var stort, pappa kallade det slipen ibland och försökte förklara för mig att man brukade dra upp båtarna så långt upp man kunde så att de inte stod i vattnet när man behövde måla och reparera dem. Man hade också byggt nya båtar här inne förr på den tiden när man byggde stora båtar i trä. Båtar som kunde ha flera olika master med segel.
Vi gick ut mot vattnet på en av de stora bryggorna, där var arbetsbänkar fastsatta i väggen och på dem låg gamla trasor och färgburkar uppstaplade. De fanns också spännande trälådor med gamla grejer i. Några gamla verktyg låg det där och det hängde också saker på väggarna. En stor slägga stod på golvet, jag försökte lyfta den men orkade inte. Han som släggade med den måste ha varit mycket stark.
Pappa tog bort lämmen från en mindre dörr så att han kunde gå ut på bryggan, det var den som han skulle titta på och bedöma vad som måste göras. Den var sned och ranglade, en del pålar verkade vara helruttna. Bryggan gick ut till en stor stenkista som också den var sned och vind.
Jag fick inte gå ut på bryggan. Men pappa gick försiktigt ut på den, men kom snart tillbaks. Han tog fram papyrosslådan och skrev något på den.
Sedan var vi tydligen klara och han hade sett vad han behövde se för att kunna berätta vad som måste göras. När vi gick in genom dörren då såg man nästan inget för det hade varit så ljust där ute.
Pappa stängde igen dörren och satte lämmen för. När han gjort det så tittade han in mot hörnet och upp på väggen. Han såg förvånad ut och lyfte ned något som såg ut som en jacka med fransar nedtill, liknade en indianjacka som jag sett på ett fotografi, vände och vred på den.
Med förvåning i rösten sa han; Det här är ju pappas mollskinsjacka.
Han räckte fram den emot mig och jag fick känna på den. Det var mjukt skinn, nästan som brunt tyg men smidig och mjuk. Vad är det för en jacka; frågade jag.
Det är din farfars mollskinnsjacka som han köpte i Amerika när han var där, den är gjord av av hjortskinn.
Han försökte trä den på sig, men den var ganska mycket för liten.
Farfar hade visst inte varit så lång och axelbred som pappa. Han såg i varjefall ganska liten ut på korten jag hade sett där han stod bredvid sina söner.
Pappa hängde upp jackan på tillbaks på knaggen och jag undrade om han inte skulle ta den med sig hem.
Men fick till svar; ett nej.
Den har hängt här så länge, så den hänger nog bra där den hänger. Men jag såg att han vände sig om en gång och tittade mot den när vi gick ut mot dörren och skulle stänga och låsa om oss.

När vi kom till pappas jobb väntad mamma på oss och var fin i håret. Jag fick gå hemåt tillsammans med mamma, korta bitar fick jag sitta bakpå på pakethållaren. Men jag förstod att pappa nog skulle komma hem sent ikväll för det hade gått ganska mycket tid i onödan för att titta på det nya jobbet. Det gamla jobbet måste ju bli klart först innan han kunde börja med något annat, så det blev nog många sena dagar framöver.

© Bosse 4 juli 2019.