...(och påtaglig kan den ju vara även) vilja skänka sin hjärna
till forskningen, vilken tycks ha en viss brist på udda skallar,
är att de kan vilja ha ens huvud något innan 'bäst före' och
ivern står ju ibland 'högt i tak'.

Trots att statistiken visar hur många som avlider av olika skäl
just i nuet, så sägs de ha en viss brist inom forskningen.
Men i exempelvis amerikat har någon kommit sig för med att
forska på människor vilka ha dött då de en smula ägnat sin tid åt
att syssla med 'kontaktsporter'.

Som idrott och lagsporter. Även en lagsport med få deltagare
som exempelvis älskande eller i vilket fall människor med
intresse av att umgås utan speciellt mycket kläder på sig
(även om det visat sig att en del haft bråttom), har sin beskärda
del av att kunna avlida i en mängd olika ställningar och av
diverse anledningar.

Som i en del filmer eller böcker, men som många vet, verkligheten
föregår ofta det mer påhittiga i manus av olika slag. Så om du eller
någon du tycker att du känner, har testamenterat sin kropp till
forskningen, märkligt nog brukar välja att reservera sig mot att
skänka själen till att det just forskas på.

Troligen för att det råder någon sorts tro på att den, likt en svag rök,
stiger upp från kroppen och tar sig in i en annan dimension. Den,
dimensionen, är svår att se eller få grepp om. Medan en del som
människor har vissa teorier om, eller övertygelser, att just själen
kommer 'tillbaka' på ett eller annat sätt 'till vår värld'.

Personligen har jag börjat tro på spöken, efter en del hårresande
samt lätt oförklarliga upplevelser, med och utan vittnen. Händelser
som 'inte riktigt går att förklara', på något mer påtagligt vis, är det
gott om. Ta bara vad människor säger att de varit med om,
exempelvis på väg hem, på väg från krogen, i en rättssal och i samt
utanför hus av skilda slag.

Själv har jag länge 'tänkt på' att kunna skänka min kropp, särskilt
den kroppsdel som jag är övertygad om innehåller min hjärna
(huvudet), bara att jag undrar över vad den som vill att jag skiljs
på i minst två delar, förväntar sig skall kunna betrakta som 'död'
i juridisk och annan mening.

Tänk om jag hamnar i koma eller om fjärde världskriget bryter ut,
någon förklarar mig för 'kliniskt död' på ett sjukhus, bärandes en
vit rock och ett stetoskop. Sedan precis när de skall till att börja
skära i mig med någon sorts smal och vass kniv, en skalpell exempelvis.

Så slår jag upp mina ögon, sätter mig upp och frågar med något trött stämma 'Kan någon säga vad en rättvis klocka är?' En hel del som
människor, det har väl visat sig, har antingen en högst personlig
uppfattning om just tid och andra åter kan tala om vad tiden är, bara
att de stundom har 'fel' om just rättvisan.