De dåliga dagarna. Jag känner i kroppen redan innan jag har stigit upp, att den här dagen blir en kamp. Är det någon mardröm som sitter och skaver? Minns inte, men har en obehaglig känsla i magen. Av någon anledning så börjar det skickas upp eländiga minnen till mitt medvetande. Mardrömslika minnen. Plus en del superextrema saker. Jag sätter på någon glädjande musik, gospel, ABBA. Men det förflutnas generator vill inte sluta med att ge mig allt negativt. Och så börjar jag att dagdrömma om framtiden. Men det blir bara en projektion av alla dåliga minnen, och av nuets lilla helvete. Jag projicerar det mörka förflutna och halvkrisiga nuet på framtiden. Det är då jag blir rädd för att jag ska bli psykotisk, och ångesten kommer krypande. Jag börjar att läsa kärleksdikter och Johannesevangeliet, Karin Boye och Maria Wine. Oron lugnar sig, och jag tar en lång ganska snabb cykeltur genom underbar natur. Kramar en uråldrig ek. Den förmedlar alltid lugn energi. Min hjärna börjar stilla ned sig. Jag börjar så smått bli kreativ och klarsynt. Framtiden vet jag inget om, men jag tror att det kommer att bli bra, bara jag håller mig till min heliga manual till ett gott leverne. Att jag håller mig nära Gud. Det förflutna går inte att ändra på. Jag kommer alltid att bära med mig mina spöken och gamla superextrema mardrömmar. De besöker mig inte lika ofta som förr. Jag har bearbetat mycket av mina trauman. Och jag är inte rädd för att vara rädd. Känner mig som en mycket ärrad och luttrad veteran. Jag har den mest förtroendeingivande och mäktige vän som existerar: Gud. Tack.