Grisseltider

Gubben satt längst ute på bryggan på det lilla som nu var kvar av trävirket, han satt och grubblade eller mera konkret mediterade över livet. Tankarna som flöt fram var alla fragmentariska minnen som dansade bland åldriga hjärnceller, njutningen av det förflutna var det som dominerade. Även nutiden var njutningsfylld, för det var en fin morgon.
Solen hade nyligen gått upp, han kände att dagen kunde bli het.

Snuggan var i munnen som alltid, ur den silade en rökstrimma letande sig in under hattbrätten och irriterad i ögonen. Det var en gammal torr tobak som kändes vass, för den gamle gubbens ögon sved. Även gommen kändes irriterad, kanske han skulle byta tobakssort. Den här gav upphov till tårar som aldrig hade blivit gråtna under en så lång tid som han kunde minnas. Men nej, tobakssorten var en tradition och dem skall man vara rädda om.

Det tre stycken på varandra staplade fisklådorna som han satt på, skavde i de magra gubb- låren.
Barnbarnen hade burit ut dem som sittplats på bryggans rester som var kvar, med några halvruttna bräder. De hade vänligt frågat ifall de inte skull ta och bära ut fåtöljen han brukade sitta på inne i huset.
Men han hade bara nekat och muttrat att här ute på bryggan hade han alltid suttit på tomma fisklådor.

Möjligen ändå, det var dags att göra något åt bryggresterna. Han måste nog få bryggan renoverad, nya tryckimpregnerade bräder och kanske låta göra en bänk med ryggstöd.
Själv kunde han nog inte göra det, krävdes någon med unga starka händer som kunde spika efter ritning och beskrivning.

Bygga allt av nya plankor innan nästa vinter.

Stormarna kommer säkert att riva ner den i vattnet, vad gjorde det. Som han nu mindes de många och långa vintrar som som han hade levat här ute, så brukade vinterovädren bete sig så. Det var vanligt och naturligt, ett livets och den materialistiska fåfängans offer till de gamla gudarna. Ekologins härskare.
Detta blev ett vanligt resultat om man försökte bygga något ända längst ut på vågbrytaren.

Stenarna stack ut i havet för att ta emot stormarna, en del av dem var naturliga andra hade med möda släpats hit ut radats upp när vinterisen hade lagt sig. De hade sedan ökats ut med mera sten under åren som gått.

Man hade låtit naturen hjälpa till. Stenarna som sjunkit ned vid islossningen hade bildat barriären som skulle skydda från stormens vågor och nordanvindens vrede.

Stenbarriären hade skyddat båtarna som låg där innanför, men allt det här var numera ett minne. Gubbens dröm från en tid, när man fiskade för sitt levebröd och inte kunde välja vackert väder, sitta som nu och njuta av sol och havsdoft.
Men visst hade arbetet med ryssjorna varit en njutning under de fina soliga höstdagarna när siken lekte.

Tänkte att, han ändå kunde prata med barnbarnen ifall de ville hjälpa till med att återskapa bryggan. Kanske som ett sommarprojekt, de unga gillade ofta utmaningar.

Han kände sig över hakan lät handen gå bak till nacken, renrakat skulle det vara den här dagen till ära.
Nyklippt men inte för kort, bara kantat så att inte håret hängde ovårdat ned över skjortkragen. Så skulle det vara, gubben ville känna sig fin innan festen som började nu på sena eftermiddagen.
Grisseldagen som de brukade kalla den. Då samlades alla ur fiskar släkterna som hade sina rötter här utifrån udden.
Till största del blev det de egna barnen och barnbarnen. Alla flickorna med familjer.
En del nykomlingar hade det blivit även under åren.

Dottern har klippt honom, rakade sig gjorde han ännu själv. Alltid så länge han kunde strigla kniven vass och skrapade bort det gråa skägget.

Grisslan det var inte lätt att fånga det orden i moderna tider, det var många år sedan hågra grisslor hade suttit på bergknallen bakom stugan. Bygg bon, fött upp ungar och skrikit eller vad nu grisslor gjorde på kobben som reste sig ur havet.
Överhuvudtaget visste inte någon när det var som namnet först började användas.

Det var ganska många år sedan, sade de som forskat i landhöjning och sådana saker.
Sägnerna berättar att det var kanske tusentals år sedan den gången när grisslorna hade hittat en ö som stack upp över vattnet.
Kanske var det några jägare eller fiskare som samlat ägg och fågelungar, som hade varit de första människorna här ute.

Vi kan inte veta, det enda är sade han, mannen som var forskare att det finns bevis.
För bakom insaltnings bodan, där fiskestugan står, fanns bevis för att människor levat och kanske även dött och blivit begravda här.
Boden på Udden, som den kom att heta, hade kommit till bara för ett par hundra år sedan. Kanske mera som ett nödvändigt skydd vid en utpost, då när detta var ett fångstställe för strömming. Det behövdes då en solskyddad plats att förvara insaltnings tunnorna.

Platsen där gubbens förfäderna hade byggt ett stabilt timmerhus, kanske också behövdes när man fiskade vandrings laxen.
Det var var inte så ovanligt att den kom den här vägen, ännu när han var barn hände det att laxen kom in och vände i viken som bildats där älven bredde ut sitt delta mot havet.
En bra plats för laxen att vila på innan de simmade upp i älven med sina forsar.
Kanske man skilde sig från sina kamrater som skulle fortsätta norrut till nästa älv.

Den här udden, ett ör en grusbank bildad av stora stenar, sand och grus, hade funnits i säkert mer än tusen år.
Kanske två, sade de som vet eller tror sig veta, många var de som kunde det där med hur det var förr.

Gränsen mellan saga och sanning gick ibland på irrfärder i berättarens fantasi. Verkligheten behövde sagor under de lång mörka vinternätterna när havet låg infruset liksom i en evig is.

Vi som bara har funnits en toktid av evigheten, som endast lever en liten stund och bevarats flyktigt i människors minnen.
Vi kanske aldrig kom att få höra grisslor skrika på Bergshöjden bakom huset under vår livstid.


Som barn gick jag ofta upp på berget och stod dold bakom högen. Där såg jag dig bada inne bland strandhällarna i det varma grunda vattnet.

Elva välskapta flickor födde du.

Kanske förstod jag redan då att vi skulle följas åt genom livet.

© Bosse 4 augusti 2019.