#Bryttystnaden-doktorer!

Tema: Alfaindividers alfamotståndare

Föreläsare: Dr. Simon Nordin

Plats: Aula Magna, SU, Stockholm

Tid: fredagen, den 19 januari 2018

Det var först efter Dr. Nordins vinterprat i P1 2017, inspirerad av Metoo-rörelsen, som doktorers situationer fick nationell uppmärksamhet.

Aula Magna var fullpackad med 1394 åhörare som förutom sittplatserna hade intagit trapporna och raderna längs bak på föreläsningssalen. Rörelsens Bryt tystnaden- doktorers arbetsgrupp hade bjudit in mer än 500 doktorer och doktorskandidater från hela landet vilka hade skrivit till rörelsen och rapporterat om trakasserierna på sina respektive institut i samband med sina forskarutbildningar.

”Jag har ingen forskning med vilken jag kan backa upp det som jag vill berätta för er idag. Det är bara mina egna observationer och erfarenheter. Detta är dock, anser jag, ett mycket intressant forskningsområde, d v s, att forska på de som forskar. Jag kan tänka mig att det finns en mycket stark motvilja bland dessa forskare som medveten motarbetar en sådan forskning.

Det finns tyvärr en stor grupp kandidater till forskarutbildningar som sållas bort metodiskt av professorerna redan innan de får en chans att komma in och visa vad de går för. En grupp elimineras bort då det inte finns plats för alla. Den andra gruppen är egentligen de som har, i många fall, bättre meriter jämfört med de som blir antagna. De kommer inte in för att de inte har någon kontakt (släkt/vänner) och inte etablerat i förväg någon kontakt med en institution eller en professor. Många av dessa doktorander som blir antagna är släkt till andra forskare/professorer som bereder platser för dessa sökanden in i forskarvärlden. Här pratar jag om de doktorsprogram där man kan få en doktorandtjänst. I de forskningsprogram såsom matematik, fysik eller kemi där vi inte har så många sökande för doktorandtjänsterna tar instituten in många utländska doktorander som med slavliknande ersättningar gör grovjobbet för sina professorer. Institutionerna kan då fortsätta få anslag för sina forskarutbildningar. Det finns också otaliga exempel på dessa doktorander vilka försökte göra sin röst hörd för ett antal år sedan, men utan större lycka.

Den andra gruppen är den grupp som blir antagna i doktorsprogram men ingår i den kategorin som ska trakasseras till max för att de inte ska lyckas. Man får fråga sig varför det ska vara på det viset. Har institutionen inget intresse att de ska bli klara och gå ut som färdiga doktorer? Svaret är kort och gott, ”nej”. Varför är det så? Ja, ingen institution vill få en stämpel på sig om att det är så enkelt att få en examen därifrån. Ponera att en institution intar 10 studenter för ett program, på avancerad nivå. Det blir en skandal och tummen nedåt för denna institution om alla 10 klarar programmet och får sin examen i den tidsram som är uppsatt för programmet. Jag kan dra en parallell med en gymnasieskola. Om en klass som har 20 studenter producerar 15 A och 5 B då blir läraren med största sannolikhet kallad till rektorn och ifrågasatt om att varför man delar ut så slapphänt så många A-betyg och B-betyg. Även om det kanske just i denna klass finns bra studenter. Läraren måste hålla sig inom den ram som finns. Skolan vill inte heller få ett rykte om att det är lätt att få A-betyg på denna skola. Det är liknande direktiv som råder på våra universitet och högskolor. Jag såg med mina ögon hur institutionerna motarbetade och rent kriminellt trakasserade mina klasskamrater på flera avancerade program för att de inte skulle klara sig i tid. Låt mig ta ett exempel. I mitt senaste program fick 5 studenter mycket hjälp av sina handledare att bli klara i tid. Det är också ett minustecken för en institution ifall ingen kommer att få sin examen i tid. 4 fick kämpa som dårar mellan 1 och 3 år för att få sin examen och 3 är fortfarande, efter cirka 5 år inte klara med sin examen. De troligen hoppar av programmet som är också institutionens syfte. Institutionen gör inget försök att de ska komma tillbaka och slutföra sina studier. Man är glad att de inte fullföljer sina studier. Det är inte bra heller för en institution där alla får sin examen. Det kan också vara tecken på släpphänthet.

Min poäng här är att det spelar ingen roll hur engagerad och duktig du är som student. Om de bestämmer sig för att du inte ska bli klar i tid eller i värsta fall, om de bestämmer sig för att du inte ska bli klar överhuvudtaget då blir du inte det. Det är där diskriminerings-, psykopatiskt/sociopatiskt- och till och med kriminellt tänkande kommer in. Man använder sig av sådana subtila metoder att ingen kan ifrågasätta dem och man fortsätter med denna omänskliga metod ofta i en sluten krets som är mycket svårt att penetrera.

Doktorskandidaterna som utsätts för denna behandling tröttnar till sist. De hoppar av programmet. De drar sig tillbaka. Detta är så starkt förknippad med så mycket skam. Man väljer, i bästa fall, ett stillsamt och tillbakadraget liv och jobb där i princip ingen som ser en. Man fortsätter att lida i åratal i det tysta. Jag känner personligen ett tiotal doktorskandidater från läkarprogram, psykologprogram, tandläkarprogram, sociologprogram som tvingades att ge upp efter många år kämpande och lidande.

Det finns ytterligare en grupp som till slut blir klara med sin doktorsexamen men hela processen blir som ett trauma för dem. Man utsätts för enorma och ogrundade ifrågasättande kring sitt forskarprojekt och man får absolut ingen hjälp av sin handledare. Handledare i princip intar rollen av en ”bödel” som gör allt för att sänka sin student. Många av dessa individer som klarar sin examen på det viset blir traumatiserade och får svårigheter att föra fram ett balanserat privat- och arbetsliv. Även här känner jag flera läkare, psykologer och sociologer med en doktorsexamen som har varit sjukskrivna i långa perioder, varit tvungna att jobba som timanställd eller inta deltidspositioner. Man orkar inte, av olika anledningar, att arbeta heltid. Man undervisar en kurs på något universitet eller arbetar då och då som konsultläkare. Vi ser tyvärr att självmordsantalet bland dessa doktorer är högt. Igen, det här är ett mycket viktigt forskningsområde att se om det finns ett samband mellan dessa självmord och det trauma de tvingade genomgå under sin doktorsutbildning. Jag personligen känner 5 doktorer (läkare, tandläkare, psykolog och sociolog) som begick självmord de senaste 10 åren.

Det finns ett enkelt och allmänmänskligt redskap som jag vill prata om här. Under min utbildning betonade lärarna gång på gång att mottagandet av en patient med genuin respekt och värme är enorm viktig för att skapa allians och för att uppnå ett bättre behandlingsresultat. Det innebär att man med respekt och mellanmänsklig värme (bemötande) skapar en bättre grund för att sedan med psykologiska tekniker hjälpa patienten att ta itu med sina problem och fungera bättre i den omvärld han/hon befinner sig. Det är detta Anna Kåver, bland annat, betonar i sin bok Allians, Den terapeutiska relationen i KBT. Jag tror starkt på att det måste vara samma princip som ska gälla relationen mellan en student och dess lärare/handledare. Ett lärosäte ska genom genuin respekt och mellanmänsklig värme (bemötande) skapa en solid grund för att studenterna ska kunna ta till sig kunskap och lyckas även bättre som kliniker. Det är så enkelt att fatta detta. Ansvariga tänker inte på detta enkla faktum när det gäller de studenter de vill ska misslyckas. Lärosätenas suveränitet och goda rykten är överordnad studenternas hälsa och studielycka.

Dessa individer som på det viset hamnar i marginalerna blir helt ensamma och lider i sin ensamhet. En Alfaindivid som presterar på denna nivå och kommer upp på den högsta akademiska nivån, nämligen en doktorsutbildning, och sedan får liksom en kniv i ryggen av andra alfaindivider har egentligen ingenstans att ta vägen. Skammen är så stor. Man lider i det tysta. Man väljer ofta att inte tala med någon. Även om man talar om det då är det inte många som lyssnar. Andras inre dialog kan vara: ”är du så duktig att ta dig upp på den nivån så får du också lösa det lilla bakslaget själv, det råder egentligen ingen nåd på dig”. Man känner sig helt ensam och övergiven av omgivningen. Vissa individer blir till och med glada (skadeglädje) att en människa med så höga ambitioner har fått en spark i magen eller ett slag i ansiktet. Jag tror att det är därför många förblir traumatiserade efter en sådan erfarenhet. Man lyckas aldrig att återhämta sig fullt ut, då man inte talar om det. Man får egentligen aldrig en behandling. Låt mig igen citera Anna Kåver som säger att ”en stor del av människans psykiska ohälsa kan härledas ur olika brister i bemötandet, både under uppväxt och i vuxenliv”. Det dåliga bemötandet av institutionerna som pågår i många år ökar risken att individen drabbas av psykisk ohälsa. Det blir en medveten handling att göra människor sjuka. Det är kriminellt.  

Även om institutionerna rättfärdigar dessa trakasserier och diskrimineringar under namnet "forskning" tycker jag att det är helt idiotiskt att hålla på med detta. De långgående konsekvenserna av dessa handlingar skapar en fientlighet bland doktorer. Den bromsar vetenskapen i sin strävan efter nya vägar att hjälpa mänskligheten och den försämrar den vård vi erbjuder vårdtagare eftersom det inte finns en anda av samarbete bland doktorerna. Vi ser idag hur doktorer motarbetar och idiotförklarar varandra både inom och mellan professionerna. De flesta har absolut ingen respekt för varandra. Det kan förklaras med det bemötande de fick av sina överordnade (andrar doktorer) under sina utbildningar.

Okej, jag ska strax ta emot några frågor, men innan, låt oss stå upp och applådera, låt mig säga, 45 sekonder, för alla dessa alfaindivider som har kämpat så tappert och blev motarbetat så omänskligt av sina överordnade, men de väljer att leva och inte vill ge upp.”

Hela Aula Magna står upp och applåderar kraftfullt i 45 sekunder. Det är mäktigt att se detta och veta att man blev till sist hörd.

”Låt mig ta en fråga från den raden som står längs bak i salen. De som kanske aldrig fick en plats i den främsta raden. De som kanske valde att aldrig ta en plats i den främsta raden. Okej, den äldre herren med den blåa hatten som står mellan två damer med kjolar i regnbågsfärger vilka står under den svenska flaggan som hängs på väggen, varsågod!”