...att du är här av en anledning. Det är du inte. Eller jo, det är du förstås. Bara inte av den orsaken du själv tror. Du är här av en slump. Mera för att 'något ju måste hända', mer än att det skulle ha varit planerat. Menar jag 'livet självt'?

Jo. Jag exempelvis kan tacka Erik den fjortonde för att han råkade bli den han blev, för om han inte varit, så hade det som hände sedan inte alls utspelat sig. Själv är jag släkt med Erik den fjortonde, på så sätt att jag tillhör människosläktet.

Men jag kan vara tacksam för att inte ha blivit född i Norrköping. För de gånger jag varit där det har varit en som exotisk resa och det hade inte varit om jag blivit född där. Så att du finns är kanske en slump. Men en 'lycklig' sådan, eftersom med din blotta närvaro, du kan berika 'mera verkligheten' med din blotta existens.

Tänk alla de själar som tyckt livet vara värd att leva, enbart genom att träffa på dig, någon som du. Hur du lyckas stundom 'rädda dagen' från att annars te sig som 'mindre lyckad'.

Alltså är det bra att du finns. När du sedan inte längre finns kommer minnet av dig att omtalas. Kanske inte vid en lägereld precis, eller ens sjungas sånger om. Men i alla fall.

Din bortovaro kommer att skapa ett näst intill outplånligt tomrum i andra människors liv och det märkliga är att har du inte saknats innan, så kommer du att göra det 'senare'.