Malva Deckert kunde inte förstå sin dragning
till vinden på det enkla trähus hon nyss köpt.
Ditupp gick ingen trappa utan man fick allt
fälla ner stegen först. Visst hade hon kikat
genom lucköppningen, men inte upptäckt nåt
skumt eller iögonfallande. Ett helt ordinärt
vindsutrymme med lite sågspån, några kartonger
och några brädor. Dessa kunde hon göra en grind
av, tänkte hon i sitt stilla sinn.

Lite ensligt till låg huset, även om närmsta grannen
bara var knappt halvkilometern bort. Vid huset stod
en vräkig gammal ek. Inte särdeles vanligt med ekar
i Säivistrakten. Runtom den 1500 kvadratmeterstora
tomten gick ett rangligt grått trästaket. Egentligen
borde kåken benämnas sommarstuga, men i annonsen
endast Hus till Salu. Och många i Järn-näset, vilket
platsen hette, hade permanent boende. Mer av rustik
lantlig bygd än sommarstugeidyll, menade de bosatta.

Så här dagen före midsommar satt Malva och grannen
Malin Sirros och språkades över en kopp citrusté.
- Sirros är rätt ovanligt namn, tyckte Malva.
- En del tror att jag är av sameursprung. Men icke så.
Min farfar kom från Grekland och hette Siros.
- Okej, då är det utrett. Ta en till Rieska-bit. Den är
endast gjord på kornmjöl, gräddfil och salt, sa Malva.
- Är så stinn. Delar hellre på en kardemummakringla.
Du pratade nånting om vinden. Vad handlar det där
om? undrade Malin.
- Bara att jag känt ett slags obehag. Nja, kanske mer av ett
inre tvång att utforska utrymmet. Men där är trångt
så kröka rygg får man göra.
- Jag har inte sagt det åt nån förut, men kvinnan som
bodde här var rätt egen av sig. Hon höll sig på sin kant
och kallade de flesta karlar för slashasar. Några barn
såg jag inte till. Jo, förresten hon hade visst en pojke.
Men stackarn hade klena lungor och gick bort i unga
år. Så har det sagts mig, sa Malin.
- Vi fäller väl ner stegen då och spanar, sa Malve.

Kvinnorna fick då och då huka sig för bjälkar medans
de letade bland krafs och kartonger. Därtill en resekoffert
som endast visade sig innehålla en hop kastruller.
Efter en tjugo minuter och en hel del svett och Malvas
andningsbesvär fick de nog. Men Malva hejdade sig plötsligt
och sa:
- Plankan under mig är lös.

De två lyfte plankan åt sidan och beskådade spänt på om
nåt dolde sig därunder. Med stor förvåning utbrast
de samtidigt:
- Ett brev!
- Men vem i all friden lämnar ett kuvert med frimärke
på en vind under en planka? mässade Malva.

Brevet hade ingen adressat, bara texten: Till den det berör.
Inombords kände sig Malva lättad. Hennes känningar
hade visat sig stämma. Inne i kuvertet låg ett vitt ark i
A4 storlek. Något stod skrivet. Malva läste upp:
- Den, vars blick faller på dessa rader må besinna sig
under den ljusaste av aftnar. Då kan en sketen figur med
slokhatt dyka upp. Avsikterna hans är dolda. Somliga
säger att han går igen, men sånt skrock ska ni, som jag
hoppas är kvinnfolk, inte fästa er vid. Skulle ändå så bli
fallet, kan skogens småknytt komma till undsättning.
Var vid gott mod!
Elvina Al.

Malva drog efter andan och betraktade i tysthet den säregna
handstilen, medan Malin smålog:
- Du kommer alltså att bli påhejad av en kuf i slokhatt.
- Äsch, men egendomlit är det. Hela den här grejen.
- Men sa jag inte att hon var udda, menade Malin.
- Jovisst, men sånt härn’t ska bara inte hända, svarade
Malva i en något skärrad ton. Och hon menar ju
midsommarafton.
- Det där måste ju vara skrivet för en herrans massa år
sedan. Mäklarn var ju redan här i fjol höstas och sa att
gumman blev 86 år och dog 15 år tidigare.Tydligen nån
bror till henne som ville sälja. Och nog syns det på
utsidan att ingen bott här på ett tag. Har själv bara sett
brodern vid två tillfällen. Sporadiska besök bara. Va fick
du förresten ge för stället?
- 165 tusen för 70 kvadrat och tomt på 1500.
- Räcker till. Och all målarfärg du får köpa, sa Malin.
- Rom byggdes inte på en sommar.
- Det förstås.

Då kom den då, midsommaraftonen. Klockan 14.00
startade firandet med lokala spelemän. Klockan 15.30 skulle
stången resas. Sen var det ringdans och kringlekar. Malva
Deckert presenterades som nytt tillskott i bygda. Applåder
följde. Drygt ett hundratal människor rörde sig på en äng.
Själva det som kallades kringlekar var egentligen
improviserat spelande runtomkring. Inget var uppgjort och
planerat, utom att spela några allombekanta låtar.

Och Malin Sirros fann hon sittande på en pall med
ett durspel i famnen. Bredvid satt en yngling i yngre tonåren
och klinkade banjo. Hon förklarade att det var hennes son
Adam som fått henne att börja musicera. Plötsligt drog hon
Malva intill sig och sa med lågmäld ton:
- Där har du han med slokhatten.
- Va, sa Malva förvånat. Och en kortare tystnad följde.

100 meter bort stod en äldre karl med svart filthatt.
I famnen hade han en något sliten fiol. Han stod i ett gäng
på tre och spelade. Plötsligt hördes flabb.
- Du förstår väl skoj, plirade Malin. Det där är Ronny Olsson.
73 bast. Är egentligen från Malmberget. Bor här sommartid.
Spelar nästan varje midsommar. Frun hans är den som
säljer smörgås och dryck.
- Malin, det är väl inte du som planterat brevet dit?
- Nä, Malva Deckert, så tarvlig är jag inte. Och när skulle jag
varit där? Men nu när du hittat det känns det väl okej? Du
måste då ha en xtraordinär förmåga att uppfatta saker och ting.
- Tja, begriper själv inte ett jota. Men inget förvånar en längre.
- Nä, så lite vi människor egentligen förstår. Men det är nog
lika bra de, ansåg Malin.

Efter att ha bekantat sig en smula med omgivningen fick Malva reda
på lite mer om Elvina. Hon vart barnfödd i Umeå, där hon också
tillbringat sin mesta tid. Men efter att en av hennes älskade fastrar
gift sig med en Sangisbo var steget inte långt att skaffa sig ett
sommartorp en och annan mil österut.

Drygt en kilometer i rask fart hade Malva traskat innan hon
skymtade hemmabasen. För en flåshurtig 52-åring som Malva
var det som en promenad i parken. Klockan var kring nio
på kvällen och himlen rodnade. Ögonblicket efter att hon
stängt ytterdörren och gått in i köket såg hon något i ögonvrån.
Kort därefter hördes två svaga knackningar. Hon öppnade inte,
men nere vid vägen ett 60-tal meter bort skymtades en brun slokhatt
och en glänsade fiol som tagits upp liksom för att spela.
Men intet ljud.

För en stund var hon en bildstod. I nästa sekvens en lätt darrning
i mungipan. Men sen rann humöret till och hon slängde upp dörren.
Allt som vanligt och inte den minsta bris. Spanande mot vägen.
Ingen där. Blickade sen bortåt skogen och upptäckte ränder av
nedtrampat gräs. Tanken på det Elvina sagt om småknytt
fick henne att le. Och hon gick lugnt och sansat in till sig.