Allt dagsljus blev för plågsamt för hans veka tro
han for till mörkret via hennes tysta ton
Han kände sig väl nödd att ge sin skugga ro
När sista skeppet eldhärjat den sista bron
Hans poesi är härsken och har skrivits förr
En illa rimmad lögn, ja, en förbannad dikt
Som på sin höjd förmår slå in en öppen dörr
Men näppeligen ändrar nåt på längre sikt
Uppochner bärs sminket av en harlekin
Så även när han uppbådar en sorgsen min
Ser åskådarn en glimt i ögat och ett flin
Tragiken blir Den gudomliga komedin
Så lätt försköna vad man tror man en gång ägt
Än ta ett spadtag i en frusen hjärtegrop
Ja, att låtsas att det sår som aldrig blött har läkt
Fordrar föga uppmuntring och hejarop
Den var visst något extra, långt från mängden skild:
Romansen, men den dog just när den blivit sann
Det skär sig om man är den andres spegelbild
Identiska magneter stöter bort varann
Uppochner bärs sminket av en harlekin
Så även när han uppbådar en sorgsen min
Ser åskådarn en glimt i ögat och ett flin
Tragiken blir Den gudomliga komedin
När ock en komplimang tas för fördold kritik
Och hjärtat slutat sukta efter nån respons
Och ömma ord tar form av mossig patetik
Förvanskas hans passion till en kontaktannons
Att göra vin av ättika och guld av grus
Fungerar väl i Sagoland ett litet slag
Men när han sist fann skatten bak ett regnbågsljus
Då insåg han att kistan var en sarkofag
Uppochner bärs sminket av en harlekin
Så även när han uppbådar en sorgsen min
Ser åskådarn en glimt i ögat och ett flin
Tragiken blir Den gudomliga komedin
Men Dante själv kan inte dölja ironin
* * *
Den här går som sagt att sjungas till John Prines finfina sång The other side of town - om man vill.