flickan har industriboots och salta läppar
sparkar sten och äter jesusbarn
ett fläckigt något hänger ner över nacken
och hon rör sig som en präriehund
en snegådd coyote, en canis latrans
spräckt hornhinna och generna fulla
av söndertuggad stenhare
tror hon borrat sin härjade nos
sina plundrade föreställningar om jaktlycka
djupt ned i vemodets slarvigt skissade monologer
hon är canis latrans, ett skadeskjutet byte
den kanske sista flickan, på jorden