Jag känner mig kemiskt halvlobotomerad.
Min doktor proppar i min antidepressivt.
stämningsstabiliserande och lithium.
Jag har knappt några känslor kvar i kroppen.
Inget gråt, inget skratt, och så vidare, vad är
det för mening med att leva utan att känna
fullt ut? Man är rädd för att jag ska bli manisk
om man ruckar på den psykofarmiska arsenalen.
Jag har inget riktigt liv. Jag dör hellre än har
det så här. Kanske cyklar och ställer mig på spåret.
Den Johan som jag ser i spegeln känner jag inte igen.