Apor och utbrända unga kvinnor i den röda Atlasgården.
Saffran, solen är grön, åska, stolpiller, trosbekännelser.
Vår civilisations dödsryckningar, pånyttfödelsens leenden.
Myriader utav lyckliga barn inför maktens likstela uppsyn.
När psykofarmakan förlorar sitt grepp så börjar ett varmt
och gott kaos att flöda, i vilket livskänslan är ljuv salighet.
Läppstift, rosengårdar, ormar, kajflockars harmonier på ön.
Jag känner hur oändligt mycket jag älskar dig vännen min.