Det känns som att hjärnan är ett vacuum. Det går inte att tänka en klar och konstruktiv tanke. Mitt fokus slinter, minne och aning förgås, och kreativiteten når bottenrekord.
Omvärlden ter sig som ett kaos, så många människor som mår dåligt. Ett helvete har vi människor skapat. Och tankar på att avsluta mitt jävla liv kommer. Suicidtankarna dom kommer starkt. Jag ber intensivt till min vän Gud, och efter en stund så lättar det lite. 
Jag har funderingar på de diaboliska krafterna, jag är säker på de existerar, jag undrar om de terroriserar mig, för jag har ingen annan anledning att må så här. Jo, jag är ju på en psykiatrisk avdelning, det är klart att jag känner av det. När jag vaknade idag så var allting svart. Nuet svart, framtiden och det förflutna svart. Svart, svartare än svart.
Gränspsykosen, ett fantastiskt tillstånd, en tortyrkamamare och ett plågsamt limbo.
Döden och poesin är mina bästa vänner. En dag kommer jag att vara fri från detta helvete. På poesins vingar ska jag sväva in i himmelriket där kärlek kommer att råda.