Idag: en ganska stark alienationsbaserad ångest. Jag känner klaustrofobi av att befinna mig i den här sjuka världen och i att befinna mig i min kropp. Allt gick fel från början. Hela mitt liv är en komisk tragedi av den skrämmande sorten. Vad som mest tydligast fattas i den här världen, i det här samhället, är medkänsla. Vi badar i ett falskt ljus, i en spelad kärlek. Skrattretande förställda stressar vi runt fastnaglade vid ytliga och själlösa pseudohändelser. Det bästa vore kanske att ta livet av sig. Men det ter sig som ett fegt svek. Jag andas djupt och försöker ratta in Guds radiostation inom mig, men det är tyst. Världen är full av människor som tvångsmässigt skruvar ur glödlamporna i varandras livsträd. 6000 barn och ungdomar vägrar att gå till skolan och har blivit som det heter hemmasittare. Det är väl ett sånt kaos och sån mobbing i skolan. Respekt, medkänsla och vanligt folkvett, det vet många barn och ungdomar inte vad det är. Jag har ångest och det susar i öronen. Hellre att det brinner än att det står helt still. Det finns en stillhet som är underbart skön och det finns en alldeles död stillhet. 99% av vad som sänds på TV angår mig inte. Folk äter, förnöjsamt och euforiskt, meningslöst skit. Jag har alltid känt mig utanför och ensam. Livet är kanske ett straff. Djuren är mycket mer empatiska än vi människor. Alla kärlekslösa attityder skapar psyksjukdom och cancer. Ignorans, dumhet och känslokyla. Man kan till viss grad förstå varför det sker så många skjutningar i USA. Donald Trump är en mycket ledsen och övergiven pojke. Djävulens hat gentemot mig är grundmurat och högst intensivt. Mitt hat är ett extremt inferno av sanning och kärlek. Jag har inga vänner. Alla människor är mer eller mindre vilsna. Vart har min annars så frodiga humor tagit vägen? Varför känner jag mig så slutkörd? Den här avdelningen andas apati. Ibland måste man rycka sig själv i håret för att komma på rätt köl igen. Invandrarna är känslomässigt varma och svenskarna är kalla som is. Kärleken som skriker i fjärilarnas hus. Jag drömmer att jag smeker dig över ryggen.
Du föds på nytt nu efter flera år av död. Det blixtrar i dina ögon av grön evighet.
Hängivet kåt i en fullständigt surrealistisk extas sätter jag startkablar i arslet och brassar på. Grön av avund beseglar jag mina extravaganta och imaginära världshav.
Extremt självmordsbenägna faller löven ifrån träden. Hösten är en festlig likvaka.