Har inte alla som vi känner tagit sig förbi den magiska gränsen
Om inte har de dött innan de var lika gamla som vi ville bli
Och du kunde frambringa alla de tårar jag på senare tid gråtit
När du berättade att du aldrig skulle bli varken äldre eller yngre
Och att jag skulle klara mig fint i en värld utan något så svart som du

Men vad som räddade dig, om det var metadonet eller häktet
Ville jag knappt veta den dag jag själv skulle försvinna bort
In i skuggorna med ridån fallande framför mig på en mörk scen
Där mitt nummer sakta men säkert också tog sitt slut
Utan applåder eller tårar, bara en tyst väntan på ett encore som aldrig kom

Saknaden kom aldrig mot mig som den kanonkula alla talade om
Saknaden retade mig med sina kliande fingrar konstant
Saknaden av allt skratt som de lät mig skratta där ute
Saknaden av alla tårar de frambringade där ute
Saknaden av all frihet de lärde mig tygla med piskrapp där ute

Han som blev äldre än de dramatiska tjugosju år
Han som satt inne då jag behövde honom som mest
Han som rörde mig utan att jag med en uns dåligt samvete,
Aldrig mer drog mig tillbaka till mina gamla lovade kärlekar
Vänner eller min familj
Han jag ropade efter när jag sörjde som mest
Det leende jag bad om när jag trodde jag dog
Han som inte väntade på mig där ute när jag försvann
Han som skulle döda min käresta
Min åtrå personifierad
Vart var han när jag behövde bli fri från allt?

Men jag visste den dagen jag låg i en sjukhussäng
Så trött som jag kunde bli
Att jag inte skulle få ett längre liv än ni
Jag hoppades att mognaden skulle vagga mig in
Men än ser jag inget mer än viljan att få se ett slut till
För aldrig har jag velat leva så mycket som när jag förlorade mig totalt
I allt fördärv och hat mot världen och dess småsinthet
Och nu vill jag endast att allt ska ta slut
Igen och åter igen