Slösar bort allt som kunde bli minnen
Och all den blåa apatin och alla cigaretter
Får fylla upp våra grå dagar,
Missbrukar och krossar våra givna timmar
På ett allt för otacksamt sätt,
Vi alla har fallit på samma asfalt nu
Den asfalt du en gång trodde tillhörde dig,
Väntar på någon eller något här
Som kommer visa mig rätt väg hem
För jag har tröttnat på att njuta av solen 
Och lyssnar numera endast stilla till regnet,
Än är vi unga och tror livet blir långt
Än finns så mycket tid vi tror vi kan slösa bort
Men en dag kommer vi vakna för att se
Att tio år har försvunnit med all apati,

Varför sa ingen till dig att börja springa?
Att du missade startskottet och nu ligger efter,
Så du rusar, skjuter och lurar dig fram
Men ser redan solen sjunka i horisonten där borta,
Kämpar förgäves in i döden för en förstaplats
Solen ser ut som den gjorde igår trots det
Det är bara du som blivit äldre,
Mer sliten och nu en dag närmare döden

När varje år blir kortare och kortare
Känns det som vi inte längre finner tid
Så vaga drömmar blir till halvfärdiga byggen,
Så en ofärdig dikt ligger oläst på ett gulnat papper
Tiden kommer rinna ut
För dig och likaså för mig
Du kommer sjunga även slutet på din sång
Varför tror du att du skulle ha mer att ge?