Du har nu blivit 14 år med plus som det kallas min lilla katt. Du föddes en höst, det var i rosens blomningstid en dag med ljuvlig efterårsvärme. Matte hade planterat två fina skott som klättrade så stolt upp i spaljén jag byggt.
Stora och starka de var, slingrade i par om par kring varandra så rart. Blommorna lyste röda, vår kärleks färg det var, ett halvsekels tid vi njöt av den.

All tid är ändlig, men minnenas glädje förblir alltid orubbad. Till julen klippte jag en sista ros, det blev den dag då matte dog.
Ensamma blir vi nu, katten och jag.

Mot framtiden har åren stilla gått. Det är åter en höst och rosen den är kvar. Den står bevarad fortfarande som den dag, då den i sorgen kanske dog.

Så lite vi vet om rosor. Kärlekens känslor även där kanske blir förtvinade. Vad vet jag, men allt detta vill jag tro.
Grönskan bara försvann, taggig och torkad stammen står kvar. Den minner ännu om en tid som vi den gången inte mera kunde bevara.

Spinn min lilla katt, det så man läker själens djupa sår.

© Bosse 1 november 2019.