Du väckte mig återigen mitt i natten tjatade på mig att jag skulle spika upp några nya spikar i väggen. Hallväggen sade du irriterat, när jag frågade var då.
Försökte vända ryggen emot dig för att somna om, du ville tydligen att jag skulle hänga upp mormorsmors Gröna anna tallrikar. Det var de som du fick för 30-år sedan.

Tror att jag sömnigt svarade att alla tomma platser på den väggen var utnyttjade.

Sovrumsfönstret blev plötsligt upplyst av vitblåa blixtar och de väckte mig ur min drömsömn. De kastades in i mitt rum mullerfritt och fick de fördragna gardinerna att lysa som vid det värsta åskväder.
Omöjligt, det tog flera minuter innan det blev ett faktum.
Januari, sällan att det var åska vid den tiden på året. Såg att blinken från ljuset var blåvitröda. Med ökad puls steg jag upp drog ifrån gardinen, kastade samtidigt ett öga mot min tomma säng.
Katterna hade flytt och ligger säkert under sängen i tron att något otrevligt är på gång. Min nattjatande livsvän hade återgått till den diffusa ospecificerade trakt där hon numera vistades permanent.

Ute är det fullt med utryckningsfordon som trängs där nere vid återvinningen.
Rymdmännen springer fram och tillbaka med sina blänkande hjälmar och stora klumpiga vapen i hand.
Så såg det ut för den nyvakne betraktaren.
Nere vid parkeringens var ett kaos i förvirringens ögonblick. Brandmännen i skyddsutrustning försökte släcka bränderna och det rykte ur flera container. Kanske det var någon mindre explosion som hade väckt mig.

Troligen var allt anlagt av någon med en bisarr humor eller snarare någon med ett uppdämt hat. Allt var ljudlöst passerande förbi mina ögon. Det liknade en videosekvens uppspelad ut ljud.
Sirenerna avstängda för att inte störa nattfriden för oss som sov här i gettohusen av höghusmodell.
Jag vände mig mot sängen för att säga något, undrade ett ögonblick vad och till vem? Kanske till min livskamrat och hustru sedan nästan ett halvsekel. Ofta kom hon på besök om natten. Tjatade och påminde om saker både nutida och förflutna.
Varför. Det var många år sedan vår kontakt fysiskt bröts genom hennes död.
Eller kanske var det här, den troheten vi svor vid altaret. Med orden i eden; tills döden skiljer er åt, befäste vi den gången vår gemenskap.
Trohet in i evigheten, är det den bagatellen som människan passionerat kallar kärlek.

© Bosse 07 november 2019. Skrivet 2018.